StartsidaInfoOmKontakta ossBloggUthyrningAtt renovera ett husEtt hus blir till
Villa Olivia
Peroulia, Grekland
Mars, 2008
April, 2008
Maj, 2008
Juni, 2008
Juli, 2008
Augusti, 2008
September, 2008
Oktober, 2008
November, 2008
December, 2008
Januari, 2009
Februari, 2009
Mars, 2009
April, 2009
Maj, 2009
Juni, 2009
Juli, 2009
Augusti, 2009
September, 2009
Oktober, 2009
November, 2009
December, 2009
Januari, 2010
Februari, 2010
Mars, 2010
April, 2010
Maj, 2010
Juni, 2010
Juli, 2010
Augusti, 2010
September, 2010
Oktober, 2010
November, 2010
December, 2010
Januari, 2011
Februari, 2011
Mars, 2011
April, 2011
Maj, 2011
Juni, 2011
Juli, 2011
Augusti, 2011
September, 2011
Oktober, 2011
November, 2011
December, 2011
Januari, 2012
Februari, 2012
Mars, 2012
April, 2012
Maj, 2012
Juni, 2012
Juli, 2012
Augusti, 2012
September, 2012
Oktober, 2012
November, 2012
December, 2012
Januari, 2013
Februari, 2013
Mars, 2013
April, 2013
Maj, 2013
Juni, 2013
Juli, 2013
Augusti, 2013
September, 2013
Oktober, 2013
November, 2013
December, 2013
Januari, 2014
Februari, 2014
Mars, 2014
April, 2014
Maj, 2014
Juni, 2014
Juli, 2014
Augusti, 2014
September, 2014
Oktober, 2014
November, 2014
December, 2014
Januari, 2015
Februari, 2015
Mars, 2015
April, 2015
Maj, 2015
Juni, 2015
Juli, 2015
Augusti, 2015
September, 2015
Oktober, 2015
November, 2015
December, 2015
Januari, 2016
Februari, 2016
Mars, 2016
April, 2016
Maj, 2016
Juni, 2016
Juli, 2016
Augusti, 2016
September, 2016
Oktober, 2016
November, 2016
December, 2016
Januari, 2017
Februari, 2017
Mars, 2017
April, 2017
Maj, 2017
Juni, 2017
Juli, 2017
September, 2017
Oktober, 2017
November, 2017
December, 2017
Januari, 2018
Februari, 2018
Mars, 2018
April, 2018
Juni, 2018
Juli, 2018
Augusti, 2018
September, 2018
Oktober, 2018
November, 2018
December, 2018
Januari, 2019
Februari, 2019
Mars, 2019
April, 2019
Maj, 2019
Juni, 2019
I mandelblommens månad...

…blir man ofelbart något filosofisk…tänkte försöka förmedla de känslor jag förnimmer i min nya omgivning utan att denna gång använda så många bilder…men detta vackra foto på mandelblom kan jag inte låta bli att visa…det är från förra året vid denna tid – det är lika förödande vackert detta år. Doften av mandelblom är som av äppelblom men aningen sötare...behöver kommas hit och doftas på.













Våren är kommen med besked, vi har nu varma dagar med temperaturer kring 20 grader, kanske slipper vi frostnatten detta år, ja vi hade en sådan förra året, det var den 18e februari, så faran kvarstår ännu. Det kändes lite trist när frostnatten kom med minus 0,5 grader och all vår fina potatisblast frös och låg som svart slem på jorden och vi tänkte ”Jaha – där fick vi för att vi är okunniga om betingelserna i detta land och sätter potatisen för tidigt”.
Till vår stora glädje och förvåning stack det nå’n vecka senare upp nya små gröna potatisblastskott ur jorden igen och snart stod potatislandet lika grönt som innan frostnatten. En god potatisskörd blev det också, till och med två, man kan sätta en andra omgång i september. Till årets våromgång har vi sparat småpotatis från i höstas, vi fick utsäde till en gammal fin potatissort av Adonia, henne känner ni ju vid det här laget, ett utsäde som gav frisk, lagom stor potatis med god smak. Platsen för sättpotatisen för våren är färdigställd, krattad och fin, utsädet väntar i sin korg på att få komma ner i jordens fuktiga mörker.
 








Ibland när jag kör bilen från vår tomt hem till huset där vi bor just nu ser jag Katerina, då måste jag stanna bilen ett tag och bara njuta av det jag ser. Katerina närmar sig nog de 70, hon har ett litet hus i närmsta grannbyn och hon har några getter, tre vita och två svarta. Jag är säker på att hon även har några hönor. Det är känslan jag får när jag lyckas pricka in just det ögonblick då hon hämtar hem sina getter från betet jag vill försöka förmedla, det är så rogivande att se. Att lyckas ”tima in” exakt någon av de få minuter det tar för henne att gå med getterna från grönbetet hem till fårhuset vid den lilla stugan där hon bor, känns som att dra en vinstlott för mig. Jag smyger fram med bilen redan när jag får syn på henne på lite håll, för att inte störa. Eftersom jag kör bilen mycket tyst och långsamt en bit bakom henne, går hon, helt ovetande om min närvaro, hemåt med sina getter. Hon går lite långsamt, dröjande något på stegen, hon har sin vandringsstav i ena handen, i andra handen har hon ofta en korg där hon lägger ner den horta hon finner längs vägen.
Jag ser den ganska långa, svarta kjolen svaja lite kring benen när hon går, jag ser knuten på hennes ljusa förkläde i midjan, knytändarna som hänger ner därbak, hennes grå blus fladdrar stilla i vinden på hennes rygg, jag ser snibben på hennes lite nedglidna, löst knutna huckle hänga en bit ner på den grå blusen och det jag tycker allra mest om att se är hennes strumpor och skor, de lite tjockare, svarta, korvigt nedhasade strumporna i de platta, bekväma, väl ingångna skorna. DÅ njuter jag av den stilla frid som omger detta ögonblick. De enda ljud jag hör kommer från havet, fåglarna, getterna, Katerinas fotsteg och det svagt rasslande ljudet vinden ger när olivträdens blad rör sig. Jag kan förnimma den något ”stronga” doften från Katerinas getter blandat med doften av fuktig jord.








Ganska ofta ser jag åsnor i vår omgivning, jag tycker mycket om åsnor. Så ofta jag får tillfälle försöker jag prata lite med dem eller klappa på dem, de verkar gilla att man ägnar dem lite tid.
Jag ska här försöka återge mina bästa åsnebilder med ord.
Eftersom vi för det mesta ser åsnorna på vägen så blir det oftast korta ögonblicksbilder. Här i södra Messinien, den annars mest traktortäta delen av Grekland, använder sig folket fortfarande av åsnor. Det är inte ofta man ser en ung grek på åsneryggen, gissar att de varken har tid eller lust att lära sig detta konststycke, det är mest äldre greker vi ser. Vi saktar av bilens hastighet och låter ögat vila ett ögonblick på mannen som sitter på sin åsna, han sitter alltid i ”damsadel”, han sitter där så lugnt, rytmiskt buffande sin åsna i sidan med hälarna. Åsnan går fram i sin egen takt och ofta är åsneryggen försedd med en gammaldags sadel – mestadels tillverkad av trä, i denna sadel sitter mannen (har aldrig sett en grekisk kvinna ridande på en åsna – vet inte varför). Åsnan har ibland en ganska stor, flätad korg fastsatt på motsatt sida om där mannen sitter dinglandes med sina ben, jag vet inte vad de brukar ha i korgen, kanske lite matsäck eller något de ska leverera någonstans eller till någon. Men jag kan se att bakpå åsnan är ett stort knippe ”ved” mycket konstfullt fastsatt, skulle nästan helst vilja kalla veden för ett kraftigt påskris, det kan ibland vara så högt monterat att det sticker upp över huvudet på gubben på åsneryggen. Då blir jag så ödmjuk, tänk att ha tid att så långsamt transportera sig utan att förbruka en endaste liten droppe bensin, varken när man tar sig bort eller hem. Denna känsla av naturligt tänkande kom dock på skam en gång när jag såg en annan "åsnebild".
Jag möter ett gammalt grekiskt par på motsatt sida om vägbanan, jag saktar som vanligt ner bilens hastighet för att hinna ta in så mycket som möjligt av ögonblickets åsnebild. Denna gång önskar jag att jag verkligen hade haft modet att stanna och gå ur bilen, att ta fram min kamera som alltid är med mig och ta den bild som du nu helt enkelt får föreställa dig. Först gick den grekiske mannen ledandes sin åsna i en grimma, hustrun kom en bit bakom ekipaget, det var inget konstigt med det – det var en ganska smal väg. Det märkvärdiga var åsnans last. Ovanpå åsnan i den gamla sadeln av trä var en motor fastsurrad, den grekiske mannen använde den pålitliga gamla åsneryggen till att transportera en bensinmotor, förmodligen var det motorn till jordfräsbilen som nu var trasig och skulle transporteras till verksta’n för åtgärd. Jag blev helt mållös och blixtsnabbt blev jag varse ögonblickets kontraster efter mina 20 år i Stockholm, många, många gånger har jag återvänt till denna åsnebild i tanken.








En annan helt underbar åsnebild etsade sig fast i mitt minne när vi bodde i det lilla fina huset i Vasilitsi. Det var en lördagsmorgon, solen hade just stigit upp ur sin nattvila i havet och jag satt och åt min frukost i det sköna höstvädret. Jag ser något som rör sig i min vänstra ögonvrå, jag hör ett avlägset ljud, jag vrider huvudet åt där ljudet kommer och ser en gammal grek gå och plöja sin åkerteg bakom sin åsna. Han ger både högljudda och småilskna kommandon till sitt dragdjur och han har en liten käpp i ena handen som han då och då låter gå över åsnans sida, säkerligen bara för att försöka styra sitt djur åt höger eller vänster. Den andra handen håller plogen och kanske något slags tömmar, jag var på för långt avstånd för att kunna avgöra. Det ser så enormt rofyllt ut, tänk att den gamle greken ger sig den tid det tar att plöja de smala åkertegarna på terrasserna längs dalsidan, kryssande och väjande mellan olivträden med sin åsna. Förstår också att ingen traktor i världen kan ersätta åsnan här, alternativet vore att inte bruka den lilla åkertegen alls. Här odlar den gamle greken sin potatis, sina tomater, sina bönor och sin kål, sina auberginer, sin lök och zuccinin - allt säkert alldeles nödvändigt för att dryga ut den minimala pensionen - om han har någon över huvud taget.






Undrar om det var samme man som nå’n dag senare passerade utanför huset i Vasilitsi längs gatan som går upp mot olivträden i backen bakom huset. Åsnan var nu lastad med stora, hopvikta olivskördarnät och andra redskap som jag förstod var ämnade för olivskörd. Greken gick bredvid sin åsna – det fanns helt enkelt inte plats på åsneryggen. Ett par tre timmar senare kom den gamle greken tillbaka, han gick nu neråt mot byn och förmodligen mot det lilla hus han bor i. Nu var åsnan lastad med två nästan fullproppade olivsäckar. Jag förstår att bördan måste ha varit tung att bära för åsnan, för jag vet att varje fullstoppad säck med oliver väger 70 kg, åsnan hade alltså nästan 140 kg på ryggen, plus redskapen. Den gamle greken gick bredvid sin åsna och det hällregnade. Ovädret var säkerligen orsaken till att han måste gå hem från olivodlingen redan efter endast några få timmars arbete. Mannen hade en nästan fotsid regnrock med uppfälld kapuschong på sig. Nertill under regnrocken stack ett par vita, tunna smalben fram, nedstuckna i ett par likadana skor som Katerina brukar ha när hon hämtar hem sina getter från grönbetet. Det var bara det att den grekiske mannens ben inte hade några strumpor på, det var naken fot rakt ner i ”dojjan”. Det skvätte kring skorna – det regnade rejält.








Bonusbild - åsna med träsadel, användes av grekerna som skördade oliverna på vår granntomt tidigare i år

<< [[Modules/Blogger/PubComment_:_backToHome]] Lägg till kommentar
Kristina o Ove
2009-02-09 9:46:56
När kommer boken?
Du Annette är helt otrolig på att skriva och berätta hur ni lever och har det i Grekland. Man bara häpnar hur målande du berättar. Det känns som vi redan är hos er och upplever den härliga miljön. Men bara ni blir klara med Villa Olivia och har kommit till rätta med boendet så ser vi fram mot att få komma ner och uppleva allt i verkligheten.
Kramar till dig och Kurre murre!
Kusin o väninna
2009-02-06 13:07:16
Mina kära "Ingelor"
Snart är det fullt möjligt för er att stråla samman här - tror ni skulle gilla varann. Det börjar bli kvillrande nära nu...
Kram till er från mig.
Ingela I Skövde
2009-02-06 10:30:13
Gött mos på er!
Hejhej!
Önskar att jag vore hos er! Tänk att ha det så gott, våren har kommit till er!
Här hemma är det 10cm snö, grådisigt och ruggigt!Om någon är glad åt snön är det Majsan som gladeligen springer i snödrivorna!Annars hörs fåglarna kvittra. Alltid något vårtecken, samt att dagarna blir ljusare...
Håller med Ingela i Mariestad att dina skildringar är underbra!Tur att det finns internet så att vi kan ta del i era härliga bilder, berättelser m.m.
Kramis på er!
Ingela&co
Ingela i Mariestad
2009-02-05 20:35:35
Njutning för kropp och själ.
Det är fantastiska skildringar du ger till omvärlden.Du har det bra underlag till en bok - Utvandararna på 2000-talet.
Kan bara säga tack för dessa fina bilder. MÅnga kramar från Mariestad
"Författaren"
2009-02-05 19:15:59
kommentar
Min njutning ligger i upplevelsen, iakttagandet och faktiskt själva skrivandet, jag får liksom uppleva allt en gång till. Inte att förglömma glädjen av att få snäll och uppmuntrande kritik. Tack Vännen bland vänner!
Marianne Ryding
2009-02-05 13:23:12
Författarådra
Jaa Du, vore det inte för att Du var Olivodlerska skulle Du ha stor fallenhet för att vara naturbeskriverska. Ge ut en bok kanske....

Njuter i hög grad när jag läser Dina skrifter. Kram M
6 objekt totalt
Lägg till kommantar
Namn*
Rubrik*
Kommentar*
Vänligen ange den bekräftelsekod du ser på bilden*
Ladda om bilden

StartsidaInfoOmKontakta ossBloggUthyrningAtt renovera ett husEtt hus blir till