StartsidaInfoOmKontakta ossBloggUthyrningAtt renovera ett husEtt hus blir till
Villa Olivia
Peroulia, Grekland
Mars, 2008
April, 2008
Maj, 2008
Juni, 2008
Juli, 2008
Augusti, 2008
September, 2008
Oktober, 2008
November, 2008
December, 2008
Januari, 2009
Februari, 2009
Mars, 2009
April, 2009
Maj, 2009
Juni, 2009
Juli, 2009
Augusti, 2009
September, 2009
November, 2009
December, 2009
Januari, 2010
Februari, 2010
Mars, 2010
April, 2010
Maj, 2010
Juni, 2010
Juli, 2010
Augusti, 2010
September, 2010
Oktober, 2010
November, 2010
December, 2010
Januari, 2011
Februari, 2011
Mars, 2011
April, 2011
Maj, 2011
Juni, 2011
Juli, 2011
Augusti, 2011
September, 2011
Oktober, 2011
November, 2011
December, 2011
Januari, 2012
Februari, 2012
Mars, 2012
April, 2012
Maj, 2012
Juni, 2012
Juli, 2012
Augusti, 2012
September, 2012
Oktober, 2012
November, 2012
December, 2012
Januari, 2013
Februari, 2013
Mars, 2013
April, 2013
Maj, 2013
Juni, 2013
Juli, 2013
Augusti, 2013
September, 2013
Oktober, 2013
November, 2013
December, 2013
Januari, 2014
Februari, 2014
Mars, 2014
April, 2014
Maj, 2014
Juni, 2014
Juli, 2014
Augusti, 2014
September, 2014
Oktober, 2014
November, 2014
December, 2014
Januari, 2015
Februari, 2015
Mars, 2015
April, 2015
Maj, 2015
Juni, 2015
Juli, 2015
Augusti, 2015
September, 2015
Oktober, 2015
November, 2015
December, 2015
Januari, 2016
Februari, 2016
Mars, 2016
April, 2016
Maj, 2016
Juni, 2016
Juli, 2016
Augusti, 2016
September, 2016
Oktober, 2016
November, 2016
December, 2016
Januari, 2017
Februari, 2017
Mars, 2017
April, 2017
Maj, 2017
Juni, 2017
Juli, 2017
September, 2017
Oktober, 2017
November, 2017
Blogg
RSS
Ingefära 2
2009-10-26 11:43:46

Fastän bilden är ganska liten kan man här se att det hänt saker under veckan som gått. Inge har fått tre små skott och kvalar därför vidare, Ingeborg och lilla Inga visar även de gröna groddar och får också var kvar i gänget. Monstret Ingemar visar så stor grodd att han får nog finna sig i att hamna i jord endera dagen, Knubbiga Ingela visar ingen verksamhet, hon ligger mest på fönsterbrädan och solar sig, hon ligger stadigt och får därmed en andra chans under kommande veckan att prestera ett litet grönt skott. Ingvar, den lille stackaren, han riskerar att åka ut fullständigt - ligger mest och skrumpnar i värmen. Ska vi ge honom en andra chans?
 

Annars är det mesta sig likt här nere. Vi hade första höststormen igår med mycket blåst och regn. Vi hade vänner som lämnade oss efter några dagars besök hos oss för att åka till flygplatsen i Aten - hoppas att de kom fram innan översvämningen drabbade Korinth. Familjen som samtidigt var på väg NER till oss från Aten fastnade i bilköerna på motorvägen pga översvämning och fick lov att hitta någonstans att övernatta. Allt gick bra och just nu i skrivande stund är de på väg hit.

Det blir precis lagom att de tar sig ett uppfriskande dopp när de anländer, vattnet har idag de härligaste efterdyningar och solen har just brutit igenom. Det ser ut att bli en perfekt eftermiddag.

Välkommen Ingela i Mariestad med familj!

Ett monster har flyttat in på vår fönsterbräda!
2009-10-18 20:38:27

Nån som ser vad det är, javisst – det var väl inte så svårt – det är ju en knöl av färsk ingefära.

För nån vecka sen kom en av våra svenska vänner hem till oss med en påse färsk ingefära.
”Kan ni ta hand om de här? sa han. ”Jag är ju inte här hela tiden och jag skulle så gärna vilja se om det går att odla färsk ingefära här i Grekland. Det är ju så bra att använda i matlagningen och finns inte att köpa här i Koroni. Kan ni ta hand om de små knölarna?”
 
 
Så gick det alltså till när vi blev med ingefärsknölar, vi tyckte det var en jättekul idé och blev genast entusiastiska, odlingsintresserade som vi är.
Inte vet jag hur de ska skötas, men vi låter dem bo i ett ljust fönster så länge för att se om det överhuvudtaget är något liv i dem och det verkar det vara. Små knoppar har bildats här o där på knölarna, det ska bli spännande att se om det blir nåt.
 
Jag kommer att fortlöpande lägga ut info på bloggen om hur det går med projekt ingefära. Dels för att det är kul att dela med sig av vad som händer, dels för att kunna få veta om nån av er som läser detta har egna erfarenheter av att odla ingefära – skriv o berätta i så fall. Men mest för att donatorn, Leo, ska kunna surfa in och se sina små knölar och hur de utvecklas, vart han än befinner sig i världen. Tack Leo för ingefärsknölarna, vi ska ta väl hand om dem!


De har fått namn idag, från vänster Inge, Ingeborg och lilla Inga, Monstret Ingemar, Knubbiga Ingela och Lille Ingvar...vi får se om de överlever.

Fortsättning följer...

Nya skor
2009-10-10 12:08:13

….alltså jag tror jag har minst 40 par skor…..jag kastade ändå bort en hel del skor innan vi flyttade hit ner…men många av mina skor och handväskor trodde jag ju inte jag skulle kunna leva utan och att de bara måste följa med – så trodde jag och packade ner väldigt många både skor och handväskor. De flesta av mina handväskor förvaras i ett skåp hela tiden, skorna ligger prydligt instoppade i skoförvaringsfack och hänger fint i klädkammaren.
När vi bodde i Stockholm förvarade jag alltid ett antal par skor på jobbet, jag tyckte inte jag kunde med att visa hur många par jag verkligen hade. I alla fall, jag har fortfarande alldeles för många par skor, ändå kände jag att jag måste ha ett par nya, ni vet ett par av de där skorna, eller kanske rättare sagt tofflorna man har när man springer ut och in ur huset, de där som man bara stoppar in fötterna i och som blir ens favvoskor, om man bara hittar rätt sorts skor/tofflor.
Torsdagens besök i Kalamata fick således något oplanerat innehålla ett besök i skoaffären, nu var nämligen favorittofflorna på väg att fullständigt gå av på mitten, m a o - de var helt utslitna.
Jag hoppade in i en skoaffär, vilken som helst, det finns många i Kalamata, kan verkligen rekommendera ett besök i en skoaffär om ni skulle komma hit nå’n gång, fina väskor har de också. Jag hälsade vänligt på mannen som visade sig vara ägaren av butiken, han var redan upptagen av en annan kund, men han hälsade vänligt tillbaka. Jag hittade snabbt den sortens sko jag sökte, provade några olika modeller och färger, diskuterade lite med maken för att kolla vad han tyckte.
Tydligen uppfattade skobutiksmannen att vi talade svenska för han sa ”Micket bra” och tittade på min fot med den tilltänkta skon redan på plats.
Att någon kan säga några ord på svenska är mycket ovanligt i denna del av Grekland så det fångade genast mitt intresse. Vi hörde oss för hur det kom sig att han kunde lite svenska…”Jo, min syster Sofia är gift med en svensk man sedan 1972, han heter Yyngemar”, berättade skomannen. Sen gick han till telefonen i butiken, slog ett nummer, sa någonting på grekiska och räckte över luren till mig. ”Hej, jag är Sofia” sa rösten i luren.
Skomannen hade helt enkelt ringt upp sin syster och sagt att han hade svenskar i butiken. Sofia lät glad och trevlig och vi ventilerade ditt och datt en liten stund, sen sa hon:
”Idag flyger min make till Sverige, han ska till Göteborg där han kommer ifrån och han ska stanna där i tre veckor. Det vore roligt om ni ville komma och hälsa på oss här i Kalamata när han kommer hem igen, Ingemar tycker det är så roligt att prata med landsmän, det blir inte så ofta här i Grekland".
”Tack, mycket gärna", sa jag.
Vi fick hennes telefonnummer och i början av november när "Yyngemar" är tillbaka i Kalamata igen ska vi ringa dem och bestämma när vi ska ses.
 
Lite som en ”blind date” liksom…spännande eller hur? Till råga på allt prutade skomannen 5€ på skorna.
 
Till sist några vackra bilder från promenaden i Koroni i förra veckan

Vacker båt på besök i gästhamnen....

Dam som njuter av varmt o skönt väder och vacker utsikt
Jag tror jag måste bli en smula religiös...
2009-10-02 17:24:22
 
 
Det kan inte vara möjligt att man kan få ha det så här bra, vad är det som ska sätta P för allt? Tänk att jag inte kan få in i min trånga skalle att det kan få vara bra helt enkelt och att man inte behöver stressa runt för att det ska kunna få vara så bra, att man tvärt emot alla farhågor kan få sin ekonomi att gå runt, trots att den inte är i närheten av vad den varit… att man märker att man visst inte behöver allt man trodde att man behövde, att man kan få vakna om morgonen av egen kraft – oberoende av tid och utan väckarklocka – att man kan få slå upp ögonen och vila dem på Profeten Elias, som högsta punkten heter i bergskedjan rakt över Messinabukten som jag ser genom glasdörren i mitt sovrum.
Att min kropp fortsätter att fungera och att jag kan använda mina små korta och därmed alltför tjocka ben för att promenera ner till stranden för att morgonsimma, så ofta och så länge jag behagar… så mycket man tar alldeles för självklart… som inte alltid är så självklart – för alla. Som inte alls blev självklart för min tidigare arbetskamrat som inte fick vara med oss längre, endast 45 år gammal dukade hon under för cancerdjävulen.
Vår goda vän i Mariestad sedan många år saknar nu sin livskamrat, sedan han fick ge upp i våras för samme cancerdjävul. Den lille 3-årige pojken jag berättade om i en tidigare blogg, han som kämpade så tappert för sitt liv klarade sig inte heller längre…det är så oerhört smärtsamt, nu kämpar deras nära och kära med sorgen och saknaden och försöker hitta ett sätt att överleva vardagen. Och jag behöver inte kämpa alls… allt är mig givet… både åt mig själv och min familj.
 
Jag har också upplevt stor sorg och saknad, men på något sätt klarar man sig vidare när det är de äldre som går först – det är liksom naturligt även om det är fruktansvärt både sorgesamt och svårt.
 
Nu kom jag in på väldigt allvarsamma ämnen idag, men det dyker upp ofta – FÅR man ha det så här bra??? Går det - i längden??? Vad är det för fenomen som sätter in som göra att man får sådana tankar – är det nå’n som vet?? Är det nedärvt eller är det sån’t som ska dyka upp när man känner att man har det bra – att man liksom blir rädd… vad är det nu som ska hända….? Så här kan det ju inte fortgå…
 
Nu tänker jag inte fördjupa mig i detta längre, men jag känner att jag måste skriva om det eftersom det uppfyller mina tankar just nu. Men kanske är det bra med lite eftertanke, att man inte tar allt för givet, att man stannar upp i vardagen och ser allt det positiva… kanske var det något som en av våra vänner sa som gästade oss för nå’n vecka sedan som gjorde att dessa tankar kommer upp till ytan?
Många av er vet att jag ramlade i stentrappan härförleden och slog i ryggen ganska rejält. Jag fick svårt att röra mig och det hela var mycket smärtsamt. Det har nu passerat några veckor och jag känner inte så mycket av det längre – MEN – det fick mig att stanna upp och tänka – Måste jag göra allt på en gång – Måste jag ha så brått – Går det att ta det lite lugnare – Måste jag bli religiös för att lugna ner mig…? Varför tror man att religiösa människor tar det lite lugnare?

”Meditera lite då och då” sa gästen, ”ta dig 10 till 20 minuter mitt i verksamheten, gärna varje dag och lugna ner dig lite, låt tankarna komma och gå som fjärilar”, sa hon, ”låt dem inte fastna och påverka din avslappning och koncentration – låt tankarna komma och gå…”

Sen gjorde hon healing på mig – och det var nog det som till syvende och sist hjälpte mina värkande ryggmuskler…tack kära J för dina ”healande” händer och välkommen hit igen.
 
Igår provade jag att meditera lite…samtidigt som jag plockade oliver…är det godkänt? Men få saker i livet gör mig så gott som att handskas med våra oliver. Nu har de stora blå Kalamataoliverna börjat mogna. Samtidigt som man gör så mycket nytta så känns det så oerhört bra, man vet att dessa oliver kommer vi att kunna njuta av under det kommande året och så många med oss. Vi kommer att kunna njuta av dem varje dag.
 
De är så vackra där de hänger
 
Det känns så härligt i händerna när man plockar dem
 
Jag är så oerhört ödmjukt tacksam inför detta faktum att vi får leva med våra olivträd under en tid av våra liv, dessa träd får på intet sätt skadas och måste få den bästa omvårdnad, vi har dem bara till låns av föregående och kommande generationer, endast för en kort tid i ett långt, långt olivträdsliv.
Vi var så otroligt noga med att träden skulle hanteras med största varsamhet under byggnationen av vårt hus, inte ens greken verkar förstå vilken gudagåva dessa träd är – inte alla i alla fall…
Vi försöker så gott vi kan att återställa alla påbackade träd och avsågade grenar, ett träd kördes till och med helt sonika ned så pass att det låg utefter marken, vi kapade se flesta av dess grenar för att trädet utan alla sina livgivande rötter skulle kunna orka återhämta sig och se… det gör det. Rakt ut från stammen kommer nya små skott. Vilken livskraft!

 


Jag vill inte verka skrytsam, men jag tror inte att jag fått så mycket beröm för någonting någon gång tidigare i livet. Så många människor har smakat på våra stora, blåsvarta oliver och sagt ”Detta var de godaste oliver jag någonsin smakat” eller ”Jag visste nog inte riktigt vad Kalamataoliver var innan jag smakat era oliver”.
Alla och jag menar verkligen ALLA har varit helt sålda på Villa Olivias Kalamataoliver, till och med min käre svåger som inte ens tittade åt svarta oliver tidigare. Under den vecka de gästade oss i september månad, åt han fler och fler oliver för varje dag och, hör och häpna, han gillade verkligen svarta oliver innan veckan var till ända.  
 
Senaste kommentaren i vår gästbok lyder ”Vi upplevde att vi för första gången ätit olivolja, vacker som guld, mjuk som siden och era oliver är de finaste vi smakat” – Tack J & R för de orden – visst kan man bli religiös för mindre…?
4 objekt totalt

StartsidaInfoOmKontakta ossBloggUthyrningAtt renovera ett husEtt hus blir till