StartsidaInfoOmKontakta ossBloggUthyrningAtt renovera ett husEtt hus blir till
Villa Olivia
Peroulia, Grekland
Mars, 2008
April, 2008
Maj, 2008
Juni, 2008
Juli, 2008
Augusti, 2008
September, 2008
Oktober, 2008
November, 2008
December, 2008
Januari, 2009
Mars, 2009
April, 2009
Maj, 2009
Juni, 2009
Juli, 2009
Augusti, 2009
September, 2009
Oktober, 2009
November, 2009
December, 2009
Januari, 2010
Februari, 2010
Mars, 2010
April, 2010
Maj, 2010
Juni, 2010
Juli, 2010
Augusti, 2010
September, 2010
Oktober, 2010
November, 2010
December, 2010
Januari, 2011
Februari, 2011
Mars, 2011
April, 2011
Maj, 2011
Juni, 2011
Juli, 2011
Augusti, 2011
September, 2011
Oktober, 2011
November, 2011
December, 2011
Januari, 2012
Februari, 2012
Mars, 2012
April, 2012
Maj, 2012
Juni, 2012
Juli, 2012
Augusti, 2012
September, 2012
Oktober, 2012
November, 2012
December, 2012
Januari, 2013
Februari, 2013
Mars, 2013
April, 2013
Maj, 2013
Juni, 2013
Juli, 2013
Augusti, 2013
September, 2013
Oktober, 2013
November, 2013
December, 2013
Januari, 2014
Februari, 2014
Mars, 2014
April, 2014
Maj, 2014
Juni, 2014
Juli, 2014
Augusti, 2014
September, 2014
Oktober, 2014
November, 2014
December, 2014
Januari, 2015
Februari, 2015
Mars, 2015
April, 2015
Maj, 2015
Juni, 2015
Juli, 2015
Augusti, 2015
September, 2015
Oktober, 2015
November, 2015
December, 2015
Januari, 2016
Februari, 2016
Mars, 2016
April, 2016
Maj, 2016
Juni, 2016
Juli, 2016
Augusti, 2016
September, 2016
Oktober, 2016
November, 2016
December, 2016
Januari, 2017
Februari, 2017
Mars, 2017
April, 2017
Maj, 2017
Juni, 2017
Juli, 2017
September, 2017
Oktober, 2017
November, 2017
Blogg
RSS
Idag...
2009-02-23 8:06:20

....har jag egentligen inget speciellt att skriva om. Jag vill bara berätta att vi mår väldigt bra - sen vi fått tillgång till våra studios har vår vardag underlättats en hel del.
Nu kan vi laga oss en varm lunch efter några timmars arbete på tomten, vi behöver inte varje morgon packa pic-nickorgen med mat, kaffe och allt annat vi kan tänkas behöva under dagens lopp, vi kan ha våra arbetskläder där, våra redskap behöver inte förvaras i en fuktig låda utomhus längre, vi har tillgång till toalett - bara en sån sak.
Under rubriken OM och vidare till "Hur bygget fortskrider" finns några nyinlagda bilder på hur de små toa/duschrummen i våra gästlägenheter ser ut, rummen är små men fullt tillräckliga och har allt man behöver.


Vi har fått en ny vän, hunden Bruno, han kommer flera gånger om dagen och vill bli kelad med och klappad på - Bruno är som så många andra hundar väldigt förtjust i Kurt - så har det varit under hela Kurts liv. Han är som "Mannen som kunde tala med hästar" fast i hans fall gäller det hundar...

I naturen står våren i full blom, sval och blöt men ändock.... Ängarna runt olivträden sprakar av vårblommornas färger som kommer allteftersom och avlöser varann. Det skiftar från vecka till vecka vilka färger som har överhanden. Just nu är det mycket gult och blått - med inslag av eldröda små vallmo.
I olivlunden är det inte så mycket att göra för tillfället, alla grenar som sågades ner under olivskörden är undanröjda, det som dög till ved har kapats till lagom längder och lagts i fina högar, det ris som blev kvar har eldats upp. Alla olivträden har fått sin frukost i form av biodynamisk getspillning som grävts ner i marken runt träden. Snart ska alla träden få en första beskärning för året, en andra görs i september. Vid den beskärning som nu är förestående avlägsnar men alla grenar som växer helt fel, t ex rakt in i trädkronan, ev sår efter grenar ska rättas till, sår från hastigt, kanske lite slarvigt avsågade grenar som togs bort i brådskan under olivskörden. Greken säger att olivträdens krona ska vara så luftig att en fågel kan flyga fritt genom den. Nedan olivträd tillhör inte den kategorin - men vackert är det.



Den pyttelilla blå blomman som ibland växer i stora flockar och bildar himmelsblå mattor är så söt:


Vallmo




Blå Iris


De första vårblommorna i våra terasser ner mot havet var Cyklamen - hela sluttningen var cerisrosa, nu har dessa raringar ersatts med Pärlhyacinter - i stora tuvor - var kom de ifrån?


Jag fick häromdagen förfrågan om fåglar - vilka fåglar finns i er natur i Messinien? Sanningen att säga så vet jag inte riktigt...jag vet att vi har Koltrastar, jag hör deras serenader om kvällen. Jag har också sett att vi har Ugglor (kom o kolla Cilla) deras säregna hoande har jag hört och jag har också sett Ugglans välbekanta siluett i kvällningen - de brukar sitta på telefontrådarna som små rundhuvade avlånga bollar. Sen är det en liten, liten pippi som har liksom en röd haklapp, kan det vara en Rödhake? den sjunger fint i alla fall. Talgoxe, Sädesärla, Skator, Hönor och Fiskmås har vi och en liten brun fågel som liksom tjattrar hela tiden, det sittar stora mängder av dem och trycker i buskarna....vad kan det vara ? Gråsparv? Jag har också hört att det finns Flamingos här, men jag har aldrig sett några, däremot har jag hört Härfågeln popopooo, popopooo...

Snälla fågelkännare - kom och visa och lär oss - eller Edde & Gillan - är ni bra på fåglar...?

Flyttfåglar
2009-02-18 14:30:10



Tidig vår kan man ibland få se dessa imponerande fågelsträck fara genom luften,  de flyger mer eller mindre högt upp och det verkar som om de hela tiden ändrar riktning och formerar sig efter givna signaler, mycket fascinerande att beskåda. När de flyger lågt kan man höra FFFFFFFRRRRRRR.... ett " frasande"  ljud uppstår när denna enorma mängd fåglar svingar sig fram genom luften. Första gången vi hörde ljudet undrade vi vad det var....tills vi fick se denna väldiga fågelflock sväva över oss - man fick en Flash Back till Alfred Hitchkocks skräckfilm "Fåglarna", men de grekiska flyttfåglarna gick inte till anfall...tack och lov.

Vi har ju också sällat oss till gruppen "flyttfåglar" i den bemärkelsen att vår förhoppningsvis sista flytt för att komma in i Villa Olivia startat. Igår hämtade vi hem några sängbottnar som tog väldigt stor plats där vi magasinerar våra möbler. Nu kan vi stuva om bland kartongerna och flytta med oss det vi i första hand behöver för att kunna övernatta i våra studios. Flytten kommer att ske successivt, vartefter vi hinner och får tillgång till huset.

Idag torsdag den 19 februari kl 9.30 kom en av elverkets bilar med en stege på taket och två el-gubbar hoppade ur bilen och började intressera sig för elstolpen i tomtgränsen. kl 11.30 var elen ansluten till Villa Olivia. Så många mer eller mindre otroliga historier man hört om folk som inte får någon el eller får vänta väldigt länge på att få el i Grekland, för oss var det inga problem alls.
Nu kan vi anse att gästlägenheterna är helt klara att tas i bruk, el, vatten och avlopp fungerar - nu börjar det likna ett hem mer och mer. Nu återstår ett annat trevligt moment - att få till trivsamheten i första hand i lägenheterna - få till de "mjuka" värdena skulle man kunna säga.

Det som nu står på tur för byggarna att färdigställa är köket, det är halvfärdigt men förvänas bli klart i helgen eller tidigt nästa vecka. Efter det återstår att montera in garderober i huset och därefter ska Villa Olivia målas ut- och invändigt.  
Marken runt huset ska också återfyllas och planas ut. Sen är Villa Olivia vår helt och hållet.

Då vidtar arbete i egen regi i form av färdigställande av gångar, murar och framfartsväg. Entreprenör för detta arbete är redan vidtalad och offert kommer att lämnas till oss inom den närmsta tiden.

Under gårdagens långpromenad tog jag några bilder som jag gärna vill dela med mig av:


Denna vy möts man av om man går från lilla grannbyn Kombi ner mot vårt Peroulia, påminner nästan om ett vårligt alplandskap, tycker jag.

Jag är fascinerad av gamla, smått förfallna och ibland övergivna hus, tänk om de kunde berätta...



Kan inte låta bli att gå lite närmare...



Vackert landskap - eller hur?

Vi väntar nu på att få stabil vårvärme i Messinien. Ännu är vädret mycket ostadigt med regn och åska, inatt kom det 35 mm och det mullrade dovt länge, länge...Idag skiner solen från en blå himmel med enstaka vita molntussar och det är ca 15 +grader. I solväggen kommer det lätt upp i +25 MEN det är en isande nordanvind på säkert 10-12 m/s som råder och det är tjocka jackan och halsduken på än så länge.

Äntligen II
2009-02-15 15:13:26

Nån som minns vad "Äntligen" stod för senast rubriken förekom i denna blogg?
Alldeles riktigt - "Äntligen I" var rubriken den 10 april detta år - det var då vårt bygglov beviljades och den 11 april kantades hela lilla byvägen av köandes betongbilar - alla ivriga att tömma sin last i Villa Olivias "fötter".




Nu är det tack och lov dags för rubriken "Äntligen II" - det verkar som om löftet att vi skulle kunna få tillgång till våra studios i vårt hus skulle kunna hållas denna gång, jag har tappat räkningen för vilken gång i ordningen vi blivit lovade tillträde - men nu ser det faktiskt ut som om löftet skulle kunna infrias. Tillträdesdag den 16e februari 2009 - det låter som musik i mina öron... 16e februari 2009....säg det långsamt och lite försiktigt - inte för högt...och lyssna...visst låter det som musik?

Jag vet inte om jag vågar sätta datumet för "Äntligen III" - tillträde till hela Villa Oliva på pränt....man blir så grymt besviken om de missbedömer ännu en gång... men OK då - håll utkik kring den 16 mars detta år (lika bra att tillägga att det faktiskt är tänkt detta år) då KAN det bli verklighet ÄNTLIGEN!!! DÅ - om inget oförutsett inträffar -då KAN det bli så att vi kan få tillgång till HELA VILLA OLIVIA!!!


Status just nu:

Bilden visar Takis, kökssnickaren, som är i full färd att ta sig genom lervällingen med ett av våra köksskåp på ryggen. Det måste bäras hela vägen ner från hans lilla lastbil anda upp på plan 2. Infartsvägen, är efter senaste uppgrävningen då vatten- och elledning grävdes ner, "snorhal". Inget fordon förutom de med fyrhjulsrift kan ta sig upp till vägen från huset, ner går bra - men upp...Köksskåpen är många - så Takis fick minsann sin dagliga dos av styrketräning...


Takis är både duktig, glad och tjänstvillig. Det verkar som om allt ska komma på plats enligt våra tankar och det blir i så fall ett både praktiskt och trevligt kök. Gott om utrymme för saker och ting, lagom stort och placerat så att man har utiskt över infartsvägen till huset, väl integrerat med matplats och vardagsrum och närhet till uteplatsen plan 2 genom stora skjutdörrar i glas. Helt perfekt tycker vi.


När vi kom till tomten idag på förmiddagen var en liten dam där och storstädade ena studion. Alla har vi väl någon gång blivit bekanta med hur hantverkare kan ställa till det när de arbetar. De är på något vis vana vid att den kommer någon flyhänt person (oftast en dam) som tar rätt på allt de slänger och ställer till omkring sig, cigarettpaket, avklippta sladdstumpar, grus, betongfläckar, målarfärg, plastpåsar och tomma kaffemuggar...jaaa - "you name it". Hantverkarna hann också med att utföra sitt jobb och det är vi naturligtvis tacksamma för, det gör att vi nu kan börja använda våra studios.
Innan elen är inkopplad kan vi inte övernatta där, vi har just nu kalla nätter, bara några få plusgrader. MEN vi kan använda utrymmena t ex för att byta om från rena kläder till arbetskläder, vi kan gå in om det börjar ösregna, vi kan ta med oss lunchmat och äta inomhus, vi kan börja förvara våra tillhörigheter där, vi kan använda toaletterna...ja, fördelarna är många OCH framför allt, vi kan stänga en egen dörr om oss.

Allt är i stort sett förberett för tillträdet i morgon, utom att vi saknar såväl el som varmvatten. Miniköken är på plats, garderober likaså, kylskåpen kommer i morgon, allt funkar i toa/dushrummen MEN som sagt, el saknas ännu. Det är lite osäkert när vi får elen inkopplad - det beror på Elverket (såklart) - man vet aldrig med dem här i Grekland ...tydligen.

Snart behöver vi inte åka från Villa Olivia varje dag när vi helst av allt vill stanna kvar och bara njuta av allt det vackra, få stanna kvar och lyssna till vågornas rytmiska ljud och uppleva lugnet i omgivningen.

I mandelblommens månad...
2009-02-05 11:08:15

…blir man ofelbart något filosofisk…tänkte försöka förmedla de känslor jag förnimmer i min nya omgivning utan att denna gång använda så många bilder…men detta vackra foto på mandelblom kan jag inte låta bli att visa…det är från förra året vid denna tid – det är lika förödande vackert detta år. Doften av mandelblom är som av äppelblom men aningen sötare...behöver kommas hit och doftas på.













Våren är kommen med besked, vi har nu varma dagar med temperaturer kring 20 grader, kanske slipper vi frostnatten detta år, ja vi hade en sådan förra året, det var den 18e februari, så faran kvarstår ännu. Det kändes lite trist när frostnatten kom med minus 0,5 grader och all vår fina potatisblast frös och låg som svart slem på jorden och vi tänkte ”Jaha – där fick vi för att vi är okunniga om betingelserna i detta land och sätter potatisen för tidigt”.
Till vår stora glädje och förvåning stack det nå’n vecka senare upp nya små gröna potatisblastskott ur jorden igen och snart stod potatislandet lika grönt som innan frostnatten. En god potatisskörd blev det också, till och med två, man kan sätta en andra omgång i september. Till årets våromgång har vi sparat småpotatis från i höstas, vi fick utsäde till en gammal fin potatissort av Adonia, henne känner ni ju vid det här laget, ett utsäde som gav frisk, lagom stor potatis med god smak. Platsen för sättpotatisen för våren är färdigställd, krattad och fin, utsädet väntar i sin korg på att få komma ner i jordens fuktiga mörker.
 








Ibland när jag kör bilen från vår tomt hem till huset där vi bor just nu ser jag Katerina, då måste jag stanna bilen ett tag och bara njuta av det jag ser. Katerina närmar sig nog de 70, hon har ett litet hus i närmsta grannbyn och hon har några getter, tre vita och två svarta. Jag är säker på att hon även har några hönor. Det är känslan jag får när jag lyckas pricka in just det ögonblick då hon hämtar hem sina getter från betet jag vill försöka förmedla, det är så rogivande att se. Att lyckas ”tima in” exakt någon av de få minuter det tar för henne att gå med getterna från grönbetet hem till fårhuset vid den lilla stugan där hon bor, känns som att dra en vinstlott för mig. Jag smyger fram med bilen redan när jag får syn på henne på lite håll, för att inte störa. Eftersom jag kör bilen mycket tyst och långsamt en bit bakom henne, går hon, helt ovetande om min närvaro, hemåt med sina getter. Hon går lite långsamt, dröjande något på stegen, hon har sin vandringsstav i ena handen, i andra handen har hon ofta en korg där hon lägger ner den horta hon finner längs vägen.
Jag ser den ganska långa, svarta kjolen svaja lite kring benen när hon går, jag ser knuten på hennes ljusa förkläde i midjan, knytändarna som hänger ner därbak, hennes grå blus fladdrar stilla i vinden på hennes rygg, jag ser snibben på hennes lite nedglidna, löst knutna huckle hänga en bit ner på den grå blusen och det jag tycker allra mest om att se är hennes strumpor och skor, de lite tjockare, svarta, korvigt nedhasade strumporna i de platta, bekväma, väl ingångna skorna. DÅ njuter jag av den stilla frid som omger detta ögonblick. De enda ljud jag hör kommer från havet, fåglarna, getterna, Katerinas fotsteg och det svagt rasslande ljudet vinden ger när olivträdens blad rör sig. Jag kan förnimma den något ”stronga” doften från Katerinas getter blandat med doften av fuktig jord.








Ganska ofta ser jag åsnor i vår omgivning, jag tycker mycket om åsnor. Så ofta jag får tillfälle försöker jag prata lite med dem eller klappa på dem, de verkar gilla att man ägnar dem lite tid.
Jag ska här försöka återge mina bästa åsnebilder med ord.
Eftersom vi för det mesta ser åsnorna på vägen så blir det oftast korta ögonblicksbilder. Här i södra Messinien, den annars mest traktortäta delen av Grekland, använder sig folket fortfarande av åsnor. Det är inte ofta man ser en ung grek på åsneryggen, gissar att de varken har tid eller lust att lära sig detta konststycke, det är mest äldre greker vi ser. Vi saktar av bilens hastighet och låter ögat vila ett ögonblick på mannen som sitter på sin åsna, han sitter alltid i ”damsadel”, han sitter där så lugnt, rytmiskt buffande sin åsna i sidan med hälarna. Åsnan går fram i sin egen takt och ofta är åsneryggen försedd med en gammaldags sadel – mestadels tillverkad av trä, i denna sadel sitter mannen (har aldrig sett en grekisk kvinna ridande på en åsna – vet inte varför). Åsnan har ibland en ganska stor, flätad korg fastsatt på motsatt sida om där mannen sitter dinglandes med sina ben, jag vet inte vad de brukar ha i korgen, kanske lite matsäck eller något de ska leverera någonstans eller till någon. Men jag kan se att bakpå åsnan är ett stort knippe ”ved” mycket konstfullt fastsatt, skulle nästan helst vilja kalla veden för ett kraftigt påskris, det kan ibland vara så högt monterat att det sticker upp över huvudet på gubben på åsneryggen. Då blir jag så ödmjuk, tänk att ha tid att så långsamt transportera sig utan att förbruka en endaste liten droppe bensin, varken när man tar sig bort eller hem. Denna känsla av naturligt tänkande kom dock på skam en gång när jag såg en annan "åsnebild".
Jag möter ett gammalt grekiskt par på motsatt sida om vägbanan, jag saktar som vanligt ner bilens hastighet för att hinna ta in så mycket som möjligt av ögonblickets åsnebild. Denna gång önskar jag att jag verkligen hade haft modet att stanna och gå ur bilen, att ta fram min kamera som alltid är med mig och ta den bild som du nu helt enkelt får föreställa dig. Först gick den grekiske mannen ledandes sin åsna i en grimma, hustrun kom en bit bakom ekipaget, det var inget konstigt med det – det var en ganska smal väg. Det märkvärdiga var åsnans last. Ovanpå åsnan i den gamla sadeln av trä var en motor fastsurrad, den grekiske mannen använde den pålitliga gamla åsneryggen till att transportera en bensinmotor, förmodligen var det motorn till jordfräsbilen som nu var trasig och skulle transporteras till verksta’n för åtgärd. Jag blev helt mållös och blixtsnabbt blev jag varse ögonblickets kontraster efter mina 20 år i Stockholm, många, många gånger har jag återvänt till denna åsnebild i tanken.








En annan helt underbar åsnebild etsade sig fast i mitt minne när vi bodde i det lilla fina huset i Vasilitsi. Det var en lördagsmorgon, solen hade just stigit upp ur sin nattvila i havet och jag satt och åt min frukost i det sköna höstvädret. Jag ser något som rör sig i min vänstra ögonvrå, jag hör ett avlägset ljud, jag vrider huvudet åt där ljudet kommer och ser en gammal grek gå och plöja sin åkerteg bakom sin åsna. Han ger både högljudda och småilskna kommandon till sitt dragdjur och han har en liten käpp i ena handen som han då och då låter gå över åsnans sida, säkerligen bara för att försöka styra sitt djur åt höger eller vänster. Den andra handen håller plogen och kanske något slags tömmar, jag var på för långt avstånd för att kunna avgöra. Det ser så enormt rofyllt ut, tänk att den gamle greken ger sig den tid det tar att plöja de smala åkertegarna på terrasserna längs dalsidan, kryssande och väjande mellan olivträden med sin åsna. Förstår också att ingen traktor i världen kan ersätta åsnan här, alternativet vore att inte bruka den lilla åkertegen alls. Här odlar den gamle greken sin potatis, sina tomater, sina bönor och sin kål, sina auberginer, sin lök och zuccinin - allt säkert alldeles nödvändigt för att dryga ut den minimala pensionen - om han har någon över huvud taget.






Undrar om det var samme man som nå’n dag senare passerade utanför huset i Vasilitsi längs gatan som går upp mot olivträden i backen bakom huset. Åsnan var nu lastad med stora, hopvikta olivskördarnät och andra redskap som jag förstod var ämnade för olivskörd. Greken gick bredvid sin åsna – det fanns helt enkelt inte plats på åsneryggen. Ett par tre timmar senare kom den gamle greken tillbaka, han gick nu neråt mot byn och förmodligen mot det lilla hus han bor i. Nu var åsnan lastad med två nästan fullproppade olivsäckar. Jag förstår att bördan måste ha varit tung att bära för åsnan, för jag vet att varje fullstoppad säck med oliver väger 70 kg, åsnan hade alltså nästan 140 kg på ryggen, plus redskapen. Den gamle greken gick bredvid sin åsna och det hällregnade. Ovädret var säkerligen orsaken till att han måste gå hem från olivodlingen redan efter endast några få timmars arbete. Mannen hade en nästan fotsid regnrock med uppfälld kapuschong på sig. Nertill under regnrocken stack ett par vita, tunna smalben fram, nedstuckna i ett par likadana skor som Katerina brukar ha när hon hämtar hem sina getter från grönbetet. Det var bara det att den grekiske mannens ben inte hade några strumpor på, det var naken fot rakt ner i ”dojjan”. Det skvätte kring skorna – det regnade rejält.








Bonusbild - åsna med träsadel, användes av grekerna som skördade oliverna på vår granntomt tidigare i år

4 objekt totalt

StartsidaInfoOmKontakta ossBloggUthyrningAtt renovera ett husEtt hus blir till