Kanske ledsnar Du på att läsa om vandringarna jag gör tillsammans med mina nyfunna vänner i vandringsgruppen? Då kan Du lika gärna sluta läsa här, för jag tänker skriva om det även denna gång. I dessa marker och i denna omgivning är det mycket lämpligt att ta sig fram till fots för att riktigt hinna uppleva allt det ljuvliga vi har runt omkring oss….jag vandrar och njuter och det är absolut inget jag tänker sluta med - följ med Du också när Du kommer hit nästa gång, det finns gott om platser för den som är intresserad.
Denna lördag den 28 januari var inte väderprognosen särskild lovande, blåsigt och kallt bara ca +10 men dagen skulle bli regnfri, det avgjorde saken för min del. Det var svårt att bestämma vad och hur mycket eller hur lite man skulle klä på sig. Jag valde som vanligt – lager på lager – denna dag blev det fyra lager och en rymlig ryggsäck där man förutom matsäcken kan stuva ner de lager man inte behöver för tillfället + en varm halsduk och sköna handskar….inga långkalsonger dock, jeans fick räcka. Det fanns de som försett sig med överdragsbrallor – ytterbyxorna fick sedermera slitas av under vandringen, dras ner över vandringskängorna och stuvas ner i ryggsäcken, det blev bra mycket varmare än vad meteorologerna förutspått denna dag och inte så mycket blåst som man hotat med. Men hellre för mycket än för lite...
Vandringen denna gång skulle vara 12 km…blev säkert till 15…vi gick lite fel vid ett tillfälle. Utgångspunkten var det lilla torget i Charakpió, höjdpunkten var det lilla så gott som bortglömda klostret Ag Theodoros via byarna Xomatero och Falanthi.
vyer utefter vägen...
Vi stannade till i den lilla byn Xomatero, där skulle vandringsledaren Gill hämta nycklarna till det lilla klostret hos prästfrun
Gill och prästfrun
Vi hann också med en kaffe i den lilla byn, caféägaren talade tre språk visade det sig, grekiska, engelska och franska, han hade bott 15 år i Kanada under en av de många svåra perioder Grekland gått igenom.
Jag har äntligen lärt mig uppskatta det grekiska kaffet, om jag får det rätt mixat vill säga, jag klarar inte ”sketto” (svart) inte ens ”metrio” som är kaffe med socker – det är alldeles för sött, jag brukar säga ”ligo, ligo sachari” och ”ligo, ligo gala” – alltså "lite lite socker och lite lite mjölk". Det är en lika stor överraskning varje gång jag får mitt kaffe, ska jag kunna dricka det eller inte, det där med ”lite lite” lämnar en hel del att avgöra till kaffemakaren och det kan sluta lite hur som helst. För det mesta är det OK men lika många gånger för sött eller för starkt eller för mycket eller för litet mjölk…..ni som känner mig vet ju hur petig jag är med mitt kaffe – helst blandar jag till det själv…..men det kan man ju inte göra när man beställer en ”kaffe hellenikó”. Det grekiska kaffet kan man för det första inte röra om i för att mixa ev sötningsmedel o mjölk med kaffet…..då rörs ju all kaffesumpen upp - den som man just fått till att sjunka till botten…socker och kaffe måste blandas från början och kokas upp kopp för kopp i den lilla brikin, sen kan man ev tillsätta lite mjölk, även om grekerna mest tar det som en förolämpning….”mjölk i vårt grekiska kaffe….har väl aldrig hört på maken…”
Kaffet kokas över gaslåga, det vill till att det blir rätt från början för att jag ska bli nöjd.
Kaffestunden avslutad….den typiska lilla koppen och det obligatoriska vattenglaset.
Vi kom också nära denna något märkliga byggnad, det är någon som ganska nyligen byggt ett cirkelrunt hus, ett otroligt påkostad bygge i sten med många utsmyckningar och ornament. Själva huset verkade i det närmaste vara klart, man höll nu på med omgivningarna, murar, trappor, statyer och planteringar. Det går många konstiga rykten om detta hus, vem som är ägaren och varför det ser ut som det gör…ingen vet den riktiga sanningen – inte jag heller, men annorlunda är det helt klart.
vi kom ganska nära i och med att vi gick lite fel...
Vi fick tillfälle att se de vackra detaljerna
efter att ha studerat det runda huset på ganska nära håll vandrade vi vidare...
Så kom vi ner i dalen till det gamla övergivna klostret
Vi gick in genom den gamla grinden i muren
Jag dristade mig bara till en snabbtitt därinne, får alltid en liten olustig känsla i dessa gamla fuktiga och övergivna hus….. vad var det?? nåt prasslade i hörnet….en liten mus kanske…? Jag hastade ut men hann i alla fall skjuta av ett foto upp mot taket, det fanns flera takmålningar, denna var mest välbevarad.
Jag njuter mycket mera av dessa gamla murar och byggnader från utsida
Prästfrun hade dessutom givit Gill förtroendet att visa den lilla sidobyggnaden som fungerar som prästens lilla privata målarstudio och skrivarlya….eller kan det vara hans lilla gömsle när han tröttnar på prästfrun…?
Interiör...en av prästens teckningar uppe vid taket.
Det var hög tid att äta lunch, det tog oss nästan tre timmar att komma fram till klostret så alla var rejält hungriga.
Klostertädgården - en mycket vacker plats att vila på och äta en liten medhavd lunch...här rastar Karin från Holland och Doanna från Wales vid den enorma eken.
Vandringen fortsatte nu med tyngden i magsäcken snarare än i ryggsäcken...
Denna nyfikna get ville veta om vi gillade hennes nya örhängen...
På hemvägen mötte vi en gammal grekisk gumma, tja hur gammal hon var har vi ju inte en aning om och förmodligen inte hon själv heller, hon kanske inte var mycket äldre än jag..…?
Hon pratade på och jag förstod av Gill som pratar utmärkt grekiska att hon undrade var vi kom ifrån och vad vi damer gjorde ute utan en herre med oss? Så många kvinnor utan en man…? Gill förklarade för henne att vi var en vandringsgrupp, men hon tyckte ändå det var konstigt att vi gick till fots....och ända från Charakopió....det är ju flera kilometer dit....?
Kvinnan hade varit och plockat ”horta” – örter - och hon berättade för oss vad de hette på grekiska och hur de skulle kokas. Hon nämnde både, vatten och olja, potatis, lök och tomater hörde även ordet karóta, morötter….ja ja det blir säkert jättegott.
Vi fick också instruktioner om hur de skulle rensas...
......... det hela slutade med att hon gav bort alla sina örter till oss, det får man inte tacka nej till, greken tar det som en förolämpning om man inte vill ta emot det man blir erbjuden.
Det kändes ändå OK, dikesrenarna är nu fulla med allehanda växter som är ätliga…så hon hittade säkert några nya örtknippen att bära hem att koka till kvällen.
Kvinnan såg väldigt nöjd ut i alla fall….när vi skildes åt kunde jag höra ljudet av hennes fotsteg avlägsna sig samtidigt med det lilla pickande ljudet för varje gång hon satte sin gångstav i marken när hon i maklig takt, lätt vaggandes vandrade hemåt….