Vi har haft många funderingar om hur vi skulle bli mottagna i den lilla byn i denna bortglömda del av Grekland. Tiden har utvisat en del naturligtvis, några frågetecken har rätats ut, men många återstår.

Grekerna, dvs den manliga delen, har sina Kafenios dit de går varje kväll efter arbetet och före middagen, kvinnorna är hemma och tillreder middagsmaten, antar jag. Man skulle kunna jämföra det med engelsmännens publiv. Min man är inte precis ”pubtypen”, han stannar gärna ”hemma i stugan” på kvällen och middagarna fixar vi för det mesta tillsammans.
Efter några månader i byn hörde vi från ett par håll att ”Nu undrade man på vårt närmsta Kafenio varför inte Kurt kom och hälsade och presenterade sig”….kanske för att han inte talar grekiska – eller för att de inte talar engelska, men det är inte så viktigt, man kan väl i alla fall komma och låta sig tittas på? I alla fall, en dag gick Kurt till ”Kafeniot” tillsammans med vår granne Nick som kommer från Danmark och har bott härnere mesta delen av tiden sedan 35 år tillbaka. Nick var gift med en grekisk dam i många år och pratar grekiska bra och Nick skulle bli en bra tolk. Kurt och Nick gav sig iväg till Kafeniot en kväll, många ville hälsa (men mest titta) och Nick översatte valda delar om vilka vi var osv. Det var en god idé, visade det sig. Flera önskade oss välkomna till byn och ”lycka till med bygget” och det var ju trevligt. Samtalsämnet för kvällen var en blodtrycksmätare som en av gubbarna hade med sig och demonstrerade under muntert pladder. De hade väldigt roligt med den en stund, alla ville prova och se hur den fungerade. Blodtrycksmannen var kvällens populäraste gäst och säkert betraktad som ”nästintill doktor”.

Det var ett första steg in i det sociala livet härnere…kanske blir det något mer besök framåt för Kurt tillsammans med Nick. Jag vågar nog inte gå med, jag får väl hålla mig till förberedelserna för middagen vilket jag inte har någ jag tycker dessutom att det är skönt med lite ensamhet ibland.

Det andra steget in i det sociala livet hände sig fredags och det stod jag för. Jag skulle in till byn och proviantera, gå på posten mm. När jag körde genom den närmsta lilla byn –Kombi- såg jag den lille gubben som jag brukar vinka till varje gång jag åker förbi. Den lille gubben sitter ofta på stenmuren och vinkar till dem som far förbi i sina bilar. Han verkar lite annorlunda, ”jag tror inte ha har alla hästarna är hemma hela tiden”, men en sådan finns nog i varje by. I alla fall – igår reste han sig upp när jag närmade mig med bilen, det såg ut som om han ville något, han sträckte upp handen, jag stannade, den lille gubben öppnade bildörren, hoppade snabbt som en vessla in och satte sig i passagerarsätet bredvid mig. Han tittade på mig och sa ”Xarakopió” vilket är namnet på nästa by och även målet för min resa denna dag. Ahhhaaaa – han ville ha lift! Jaja, det gick väl bra. Så satt han tyst och snäll vid min sida den korta stund det tar att köra till nästa by. Jag försökte vara artig och ”konversera” med de få ord jag kan på grekiska, jag såg en katt springa över vägen, jag sa ”rata” som betyder katt, gubben upprepade ”rata” och nickade. Vi passerade en bil som stod parkerad, jag sa ”aytokinnito” han sken upp och sa ”aytokinnito” sen var det lika tyst igen. När vi kom fram till torget började han rabbla nåt, jag uppfattade ”Efcharistó poli” som betyder ”tack så mycket”, så gestikulerade han med handen åt sidan på gatan. Sen sa han ”Jazzoo” uttrycket man använder för att säga hej när man känner någon, som ”Tjabaa” ungefär, sedan hoppade han ur bilen, trippade iväg några steg, vinkade glatt åt mig och försvann runt gathörnet. Så lätt var det, och det är tydligen så man gör här…man liftar med någon som passerar OM man känner igen dem och OM man är presenterad på ”Kaféniot”.
Igår hände nästa grej, Kurt gick på lilla vägen här utanför från tomten till huset vi hyr. Då ser han den röda bilen närma sig, den röda bilen som tillhör den ena grannen som bor längre bort på vägen. Vi har alltid kallat den grannen för ”surkarten” för han ser ut som en sådan. Han var en av de personer som tyckte det var konstigt att Kurt aldrig varit på ”Kafeniot”. Nu var det så att kvällen då Kurt var på ”Kafeniot” tillsammans med Nick så var inte ”surkarten” där och det tyckte vi var lite synd eftersom just HAN hade synpunkter på att Kurt aldrig var där. Men ryktet måste ha spridit sig för just denna dag körde ”surkarten” lite långsammare än vanligt när han mötte Kurt. När han var alldeles vid sidan vevade han ner rutan och sa ”Kala?” som betyder ”hej – hur är det” men han väntade inte på något svar, utan körde bara långsamt vidare. Han har väl hört att vi inte är så bra på grekiska och förstod att han inte kunde vänta sig något uttömmande svar. MEN – någonting har hänt, han har aldrig kört sakta eller vevat ner rutan tidigare och aldrig frågat ”Kala?”…. KAN det var ett steg mot acceptans…? Vi undrar så smått, men han har nog nåtts av budskapet att Kurt varit på Kafeniot i byn. 

”Surkarten” har i alla fall fått ett namn – han heter numera Elias, undrar vad den lille gubben på stenmuren heter…

Liten naturrapport, härnere blommar citrusen för fullt och bina har "full tupp" som synes

Även den pyttelilla olivknoppen har slagit ut och visar den lilla utsökta, blekt gulgröna olivblomman.

Det är stadigt mellan 20 och 25 grader varmt om dagarna och ca 12 -15 på natten och därmed sommar tycker vi nordbor, men ibland kan man möta greker som har både mössa och halsduk på. De små finkarna tjattrar för fullt och koltrasten sjunger om aftonen lika vackert här som i Sverige. Morgnarna är ljuvliga och vi kan nu ta promenaden vid 7-tiden i bara jeans o T-shirt, här är en bild från dagens morgonpromenad

Nedan bild visar ett fd fönster på huset mittemot, ett gammalt övergivet hus som åldrats väldigt vackert tycker jag

Veckans bildgåta, vad kan namnet vara på denna växt? Den växer i sluttningen i  olivlunden.