Måste säga att vi trivs väldigt bra med att ha våra tre hönor frigående i olivlunden. De vill gärna vara där vi är och vi har flyttat ett bord och ställt några stolar där de gillar att hålla till, så vi kan sitta och titta på dem när de skrockandes går omkring och pickar i sig det ena och det andra och de små hönebenen sprätter hela tiden efter ätbart i jorden. Det ser så skojigt ut....

Bäst tycker de om när vi ger dem gammalt bröd – de blir som tokiga, dvs de två bruna hönorna blir som tokiga. De kastar sig över brödbitarna och tävlar om att vara först till bästa biten. Om den yngre bruna hönan – hon heter Gulli – får en större bit än Gullan – brun höna den äldre, så jagar Gullan Gulli tills hon släpper brödbiten eller tills hon märker att Gulli pickat i sig hela brödbiten under kapplöpningen. Koko – den vita hönan – är inte speciellt intresserad av gammalt bröd, hon betraktar de båda bruna hönornas jagande efter brödet med förundrad blick och fortsätter lugnt och stilla att gå sin egen väg för att picka i sig grönsaker av allehanda slaget.

Koko går verkligen sin egen väg. Hon mobbas lite av Gulli som är ledarhönan, vilket innebär att hon förmodligen är äldst av de tre i flocken. Gullan och Gulli värper varje morgon vid 8-blecket varsitt brunt alldeles perfekt ägg ofta ligger de brevid varandra i redet och värper samtidigt, fastän det finns två reden. Gulli och Gullan är som ler och långhalm, det har de varit från allra första stund de kom hit till Villa Olivia.

Först vid 11-tiden brukar Koko närma sig redet och plocka och sprala bland grässtråna för att få till redet så som hon vill ha det. 30 minuter senare ligger ett vitt ägg så prydligt där i mitten av redet. Koko skrockar belåtet...

Inga tveksamheter längre, vi trodde ett tag att vita hönan var en tupp, här har vi beviset att så inte var fallet.

För tre dagar sedan började konstiga saker hända. Ingela som kläckte idén om hönor till makens födelsedag, la märke till att Gulli och Gullan strök omkring fram och tillbaka längs staketet utan Koko. De brukade alltid var tillsammans om än en liten bit isär, nu var Koko borta! Jo, men där….på andra sidan staketet....där på grannens mark där spatserade Koko oroligt omkring….hur i hela friden hade Koko kommit ut? Gulli och Gullan gick på rätta sidan och kacklade och Koko på den andra, det var oro i flocken. Vi började fantisera om hur Koko sluppit ut…flugit?? Näää...knappast, staket är dryga metern högt….

Samtidigt var det bara de två bruna äggen i redet – inget vitt, lika idag för tredje dagen i följd. Bara två bruna ägg och Koko som värper vita ägg var på andra sidan staketet. Nå't lurt var det….

Med Ingelas hjälp och ett nät fångades Koko in och släpptes ner på rätt sida om staketet.

Idag var Koko på rymmen igen, återigen tog jag med mig nätet som jag fångade in henne med förra gången hon hade rymt, men se idag var hon snabbare iväg, jäsingens vad de lär sig snabbt, det där gröna nätet ska man akta sig för.

För att avleda Koko's uppmärksamhet gick jag i en vid cirkel runt henne och döm om min förvåning när jag upptäckte det allra sötaste och mest perfekt formade lilla rede i gräset….och där låg det två vita ägg. Jaha – nu fattar jag – Koko vill ha egen ”kuppe” när hon värper.

- Har du tagit dig ut för att värpa så måste du väl kunna ta dig in igen, tänkte jag.
Mat hade hon ju halvmeterhögt runt omkring sig, jag ställde in vatten till henne och förstod efter flera misslyckade försök att återbörda rymlingen, att vi behöver vara två för att få över Koko på rätt sida om staketet. Ingela reste idag på morgonen så jag fick invänta maken som var ute på uppdrag. Jo, det gick bra när vi var två som hjälptes åt – nu är Koko tillsammans med sina två bruna hönesystrar igen. 

Jag tror Koko vill ha lugn och ro när hon ska lägga sitt ägg, Gulli och Gullan lämnade antagligen henne inte i fred tillräckligt. I morrn får Koko stanna i hönsgården tills hon värpt sitt ägg, Gulli och Gullan får stängas ute från hönsgården när de väl dragit sitt strå till stacken.

Så kan det gå till i hönsgården och tänk... att det ska var så herrans svårt att fota hönor....

    Gulli Gullan Koko på er