I flyttlasset från Sverige fanns mycket grejor, 54 m³ av vårt bohag kördes ner till oss i Peroulia av den trevlige greken Anesti från Järfälla. Men där fanns ingen skottkärra, den lämnade vi till våra efterträdare på Nyodlingsvägen i Sollentuna. Alla som har ett hus och en trädgård vet att en skottkärra klarar man sig inte länge utan.Vi tittade på flera ställen och konstaterade att de grekiska skottkärrorna såg lite annorlunda ut om man jämför med en svensk skottkärra. Själva behållaren är mindre och djupare, hjulet är stort och rejält och alla kärror har kraftiga skalmar såsom de flesta svenska. Efter lite provande av några olika storlekar bestämde sig Kurt för en röd, fin skottkärra, modell större. Den betalades, lastades in i bilens akter och kördes hem till Peroulia. Den fick tjänstgöra omgående, huggen ved skulle köras, grus och jord skulle flyttas på och stenar skulle baxas över kanten för att bilda grund för en utfyllnad.  

Skottkärran gjorde Kurts ben riktigt illa två gånger, tyvärr. När man tippar kärran framåt för att tömma den så stannar den inte i rakt uppåtstående läge som en svensk skottkärra, den fortsätter ända tills den ligger upp och ner, det hade han inte räknat med. Den grekiska skottkärran har dessutom en tvärbalk i metall undertill som slår till ganska kraftigt på smalbenet om man inte passar sig, detta visste inte Kurt. Han hann få två kraftiga smällar på benet….det händer nog inte igen, det sista slaget gjorde rejält ont, ändjärnet hade gjort ett stort jack vid sidan  av smalbenet mot vaden till och hade jag fått bestämma hade vi nog åkt till läkarstationen 5 kilometer bort för att få det hopsytt. Men icke, ”Det läknar snart” sa han och haltade hemåt. Det gjorde det.

En kväll skulle vi ha med oss ett par trädgårdsstolar som vi hade på vår tomt upp till huset vi hyr. ”Vi tar dem i skottkärran” sa Kurt. Sagt och gjort, vi lastade upp dem och körde hem stolarna i skottkärran. Sedan ställde vi skottkärran bredvid trappan och där fick den stå några dagar. Någon vecka senare kom gubben som skulle beskära våra olivträd, DÅ behövde vi skottkärran igen för att forsla bort nedsågade grenar och kvistar. ”Har du sett skottkärran?” frågade Kurt mig….Neeej, sa jag står den inte kvar vid trappan? ”Neeej”, sa han, ”undrar om Stelios (hyresvärden) lånat den…. ” Kurt gick iväg till Stelios som just var i trädgården som hör till huset där vi bor, för att vattna sina gurkor. ”Neeej”, sa Stelios, ”jag har inte lånat din skottkärra”. ”Jaha, då är den borta då”, sa Kurt. ”Jag misstänker att z……narna kan ha tagit den, sa Stelios, de far på nattliga räder emellanåt och lastar upp allt vad de hittar av metall på sina små pic-uper, man måste ställa undan sina saker….

Besvikelsen var stor, vi som hört att det nästan inte fanns någon brottslighet av detta slag på Peloponnesos, trist att behöva revidera den uppfattningen, tyckte vi.

Dagarna gick, vi var återigen ute för att rekognosera läget vad gäller skottkärror och konstaterade att vi inte hittade någon mer lika fin, lika lagom och lika bra. Det hela fick bero ett slag.

En kväll vid 22-tiden ett par dagar senare hörde vi ett slamrande utanför huset, sedan en röst som skrek: KOOORRRT, KOOORRRT!!.....det var Stelios. 

Karrottche, karrottche!! skrek han + några fler ord som vi inte förstod i vårt lite yrvakna tillstånd, vi hade nog slumrat lite framför TVn igen…jag trodde det brann eller nåt när jag hörde att någon ropade vid den tiden på dygnet… 

Då, just denna kväll, fick vi lära oss att skottkärra hette Karrottche på grekiska.

In på vår gård mer eller mindre sprang Stelios, med sig hade han vår röda, fina skottkärra, lika ny och fräsch som innan den försvann. 

Det var fredagskväll och Stelios hade varit på Kaféneot och tagit sig ett par koppar kaffe och antagligen en och annan Ozo. Samtalsämnet för kvällen hade varit vår skottkärra, fick vi veta, ”Tänka sig, de har stulit svenskens skottkärra….” 

”Vad var det för färg på den” undrade mannen som just nu kör omkring överallt med sin jordfräs bakefter traktorn och fräser upp alla olivlundarna innan allt ogräs går i frö. ”Den var röd” sa Stelios. 

”Då vet jag var den är” sa jordfräsgubben. Den är i Giorgios trädgård!

Åhhh, den skojaren, sa Stelios, han har gömt svenskens skottkärra, han trodde det var min skottkärra….han ska allt få han Giorgios…! 

Så skrattade vi allihop så det ekade i mörka kvällen, vi klappade om Stelios och tackade för hans hjälp, undrade om han ville ha lite mer Ozo, men det ville han inte. Han gick hemåt med raska steg, sin ficklampa i näven, men nu utan skottkärra att hålla sig i. Vi kunde höra honom småskratta för sig själv tills han försvann bakom krönet, antagligen gick han och lurade på hur han skulle kunna spela Georgios ett spratt tillbaka. 

Kaféneot är kanske inte så tokigt i alla fall…där kan man få rätsida på både det ena och det andra.