Varje sommar under våra snart 11 år här har vi hört ljudet…det där karaktäristiska smattrande ljudet som kommer från ett speciellt fordon som vi antar löste av åsnan när man tyckte att åsnan var för långsam eller svårtyglad.

När vi tar vårt morgondopp sommartid har vi alltid hälsat på den gamle mannen som kommer nedputtrandes till stranden på sin ”jordfräsbil” ja, jag vet inte det riktiga namnet på detta fordon, men vi antar att det går att montera bort den lilla vagnen man har bakom träbänken man sitter på när man styr ekipaget och byta ut den mot rotorer till en jordfräs eller annat redskap. Gullig är den i alla fall… OCH som sagt, man känner igen den på ljudet.


När den gamle mannen kommer ner för sitt morgondopp parkerar han sitt fordon i skuggan under det stora olivträdet, klapprar ner med sina tofflor till stranden, ställer prydligt sin tofflor vid en speciell sten och lägger halmhatten så fint ovanpå tofflorna. Sedan går han flera sträckor utmed havet och avslutar med att svalka av sig i vattnet och simma lite.

Efter simturen promenerar han återigen på stranden en stund för att torka och därefter tar han på sig sina tofflor, sätter på sig halmhatten och puttrar hemåt igen. Vart hans hem är har vi inte lyckats lista ut.

Han ser så lustig ut – när han får fart på ekipaget vänder sig brättet på hans stråhatt rakt upp i motvinden….han vinkar hej till oss och ser alltid så lycklig ut.

Idag kom jag ut på vår altan i rättan tid för att ta ett foto på mannen när han puttrade uppför backen, nu på hemväg från havsbadet...

Han har ännu inte farten uppe för att hattbrättet ska vända sig uppåt.

Brrrrrruuummmm…putt….putt…putt……snart så händer det.....