Lätt att resa till både från Sverige och Grekland och inte så turistigt. För vår del blev det färja från Patras till Brindisi och för systrarna blev det flyg från Göteborg till Bari. Mellan Bari och Brindisi finns fyren Torre Canne – den blev vår mötesplats. 
Vi hyrde ett typiskt hus för trakten i San Vito, nära den vackra staden Ostuni
Huset vi skulle bo i under veckan var lantligt beläget och hade en stor härlig pool, här gjorde vi oss snabbt hemmastadda
Flera fina dagar bjöds oss i Italien - då var denna plats mycket populär.
Jag som tycker stenmurar är mycket vackra att se på fick verkligen mitt lystmäte, nästan alla de små vägarna vi körde kring huset vi hyrde var kantade av dessa små mästerverk
Runt huset fanns olivträd av helt annat slag än de vi har i vår olivlund här I Peroulia. Här i Apulien var olivträden var MYCKET större, vi frågade oss många gånger, hur skördar man dessa träd? Vi fick en liten pratstund med ägaren till huset, han berättade:
”Man väntar helt enkelt tills oliverna trillar ner från träden – sen sopar man upp dem, forslar dem till kvarnen där de tvättas, rensas och pressas…."
Inte undra på att italienarna är ute efter vår fina olivolja från Grekland, tänkte jag. Det är inte snack om att våra oliver ska sopas upp när de är så övermogna att de ramlar ner från träden av sig självt.
Vackra är de förstås, men nog så svårskördade.
Husägaren berättade vidare att det är så pass arbetskrävande och därmed dyrt att skörda oliverna, att många helt enkelt låter bli att ta vara på dem ”Det lönar sig inte att skörda dem”, berättade han. Han hade 250 träd och det tog månader att skörda alla + att träden ska beskäras vart femte år, hur beskär man ett träd som är 15 meter högt – hyr en arborist? Det låter dyrt...
Återigen ett skäl till att de köper sin olja från Grekland. De är smarta italienarna...eller lata 
Ett sätt att använda olivträden är att ha dem till prydnad, denna "pudelvariant" av ett olivträd såg vi ofta:
Vi hann med lite sight seeing också. Ingen av oss hade ens varit i närheten av denna landsända tidigare. Efter en del efterforskningar vad som kunde vara trevligt att besöka i området fann vi Alberobello, en stad som står på UNESCOs världsarvslista.
Staden ligger vackert i en sluttning och är full av dessa små gulliga hus - Trullihus
Vi körde runt några timmar i sagolandskapet kring Alberobello, många fina trullihus finns i regionen, mer eller mindre välbevarade
Man nästan väntar sig att en liten smurf ska titta ut
Läst på nätet om bakgrunden till trullihusen:
Historien om denna ovanliga stad går tillbaka till senare delen av det 1600-talet, då mindre markområden i Acquaviva, under grevskapet av Conversano, började bosättas av bönder som långsamt gjorde marken frodig och möjlig att arbeta. Dessa fick sedan bygglov av grevskapet för att kunna bygga sina bostadshus, men bara på det villkoret att bygget utfördes med "Torrbygge", d.v.s utan cement eller sammanhållande medel för att husen skulle gå att rivas med lätthet om det skulle utföras en kontroll eller inspektion på området eftersom bygget av mindre städer eller grupper av hus medförde för markägaren höga skattavgifter. Detta fortsatte ända fram till 1797 då en grupp med modigare invånare i staden, som hade tröttnat på de otrygga villkoren, beslöt sig för att vända sig direkt till Kungen, Re Ferdinando IV, för att anhålla om "ordentligt bygglov". Den 27 maj år 1797 utfärdade kungen ett dekret om att den lilla byn blivit "fri".
Idag står husen där de står, hur fina som helst. De är väldigt populära bland engelsmän och tyskar, de köper dem och restaurerar dem och använder dem som ett andra hem. De lär vara svala på sommaren med sitt höga och luftiga stentak.
Här är ett exempel på nybyggt eller renoverat trullihus:
Ett annat syfte med resan var att få matupplevelser, vi fick många:
Familjepizza
Diverse pastarätter
Spaghetti del Mare avnjöts inte bara en gång....
En restaurang i San Vito, mycket trevlig med otroligt uppmärksam personal. Den drevs av ett italienskt par, deras dotter och en anställd pizzabagare. När vi betalt notan efter första besöket ställdes dessa drycker fram på bordet – hela flaskorna + glas för oss att smaka på – notera EFTER att vi betalt notan.
En lokal likör med smak av örter och mandel och den härliga Limoncellon...
Vid andra besöket på den trevliga restaurangen kom inte flaskorna fram – för lite dricks senast? Tror inte det....den var riklig + den obligatoriska kuvertavgiften som ibland kan vara ganska dyr.
Sista dagen längtade vi efter något helt annat, pizza, pastarätter och antipasto i all ära, grillat kött serverat utan något som helst tillbehör blev till sist lite tjatigt. Vi till och med längtade efter den även något enformiga grekiska maten. Vi frågade om man inte möjligtvis hade lite Tzatziki att servera till den grillade biffen i Italien – inte då – allt som stod till buds var olivolja, citron och balsmicovinäger. Italienarna har väl helt enkelt inte ännu upptäckt att alla de goda rörorna och såserna kan sätta smak och sprätt på den allra torraste köttbit….
I väntan på färjan från Brindisi till Patras utforskade vi den lilla staden Brindisi som visade sig vara ganska trevlig. Under vår vandring fastnade våra blickar ganska samtidigt på denna välbekanta entré 
– vi behövde inte säga något, efter 35 år tillsammans vet man vad den andre tänker. Utan ett ord gick vi in i restaurangen och åt en härlig kinesisk lunch.
Efter en skön natts sömn i färjehytten var vi framme i Patras. Resan hem gick via Kalávrita här på Peloponnesos i mycket vackert landskap.
Somliga kan inte se sig mätta på det nya hemlandets otroligt storslagna vyer:
Skönt att vara hemma igen tycker vi båda. Vi värdesätter verkligen vårt eget efter att ha ”bott i hyrt” en vecka eller två – rekommenderas varmt att prova på!