I somras hade grannen några kaniner i en bur. De hade dem där som lekkamrater till sina barnbarn som kom på besök några veckor över sommaren. Inte bara det förstod vi sedan. De små djuren skulle tack vare barnbarnens flitiga omsorg komma att bli väldigt välmatade och till hösten därmed bli ett värdefullt tillskott av protein i finfina kaningrytor under kulna höstkvällar.

Ett av barnbarnen är väldigt förtjust i Kurt – maken – och följaktligen döpte hon ”sin” kanin till ”Kurt”. Vi skrattade gott åt detta när hon berättade för oss, och undras om inte maken Kurt kände sig lite hedrad också…tänk att få en liten mjuk och go’ kanin uppkallad efter sig.

En tid senare när barnbarnen återvänt till storstad och skola, mötte grannen oss med kaninen livs levandes i en låda, ”Varsågod - här är din kanin Kurt”…….

Hjärtligt tack…men nänäää -  inte har vi möjlighet att ta hand om en kanin…..? Vi kan ju inte gärna binda den vid ett träd och en inte har vi lust att snickra till en kaninbur heller….och vad gör vi med den till senhösten….? Och hur skulle den gå ihop md katterna?

Outtalat var det nog så att grannen tänkt att vi skulle ta oss an kaninen för att förbereda den för att fixa till en kaningryta i vårt eget kök, inklusive nacka och flå den…..ingen av oss kände sig bekväm med den tanken.  

Den som kan sin VillaOlivia-blogg vet att maken utan knot tidigare nackat en tupp eller två….men en kanin nääää, där går nog gränsen förstås. 

Vänligt men bestämt tackade vi nej till ”Kurre Kanin” – vilket helt sonika resulterade i att vi några dagar senare fick kaninen i en blå plastpåse, prydligt nackad, flådd och styckad enligt alla konstens regler.

Är det någon som har ett bra recept på kaningryta?