Det kan inte vara möjligt att man kan få ha det så här bra, vad är det som ska sätta P för allt? Tänk att jag inte kan få in i min trånga skalle att det kan få vara bra helt enkelt och att man inte behöver stressa runt för att det ska kunna få vara så bra, att man tvärt emot alla farhågor kan få sin ekonomi att gå runt, trots att den inte är i närheten av vad den varit… att man märker att man visst inte behöver allt man trodde att man behövde, att man kan få vakna om morgonen av egen kraft – oberoende av tid och utan väckarklocka – att man kan få slå upp ögonen och vila dem på Profeten Elias, som högsta punkten heter i bergskedjan rakt över Messinabukten som jag ser genom glasdörren i mitt sovrum.
Att min kropp fortsätter att fungera och att jag kan använda mina små korta och därmed alltför tjocka ben för att promenera ner till stranden för att morgonsimma, så ofta och så länge jag behagar… så mycket man tar alldeles för självklart… som inte alltid är så självklart – för alla. Som inte alls blev självklart för min tidigare arbetskamrat som inte fick vara med oss längre, endast 45 år gammal dukade hon under för cancerdjävulen.
Vår goda vän i Mariestad sedan många år saknar nu sin livskamrat, sedan han fick ge upp i våras för samme cancerdjävul. Den lille 3-årige pojken jag berättade om i en tidigare blogg, han som kämpade så tappert för sitt liv klarade sig inte heller längre…det är så oerhört smärtsamt, nu kämpar deras nära och kära med sorgen och saknaden och försöker hitta ett sätt att överleva vardagen. Och jag behöver inte kämpa alls… allt är mig givet… både åt mig själv och min familj.
Jag har också upplevt stor sorg och saknad, men på något sätt klarar man sig vidare när det är de äldre som går först – det är liksom naturligt även om det är fruktansvärt både sorgesamt och svårt.
Nu kom jag in på väldigt allvarsamma ämnen idag, men det dyker upp ofta – FÅR man ha det så här bra??? Går det - i längden??? Vad är det för fenomen som sätter in som göra att man får sådana tankar – är det nå’n som vet?? Är det nedärvt eller är det sån’t som ska dyka upp när man känner att man har det bra – att man liksom blir rädd… vad är det nu som ska hända….? Så här kan det ju inte fortgå…
Nu tänker jag inte fördjupa mig i detta längre, men jag känner att jag måste skriva om det eftersom det uppfyller mina tankar just nu. Men kanske är det bra med lite eftertanke, att man inte tar allt för givet, att man stannar upp i vardagen och ser allt det positiva… kanske var det något som en av våra vänner sa som gästade oss för nå’n vecka sedan som gjorde att dessa tankar kommer upp till ytan?
Många av er vet att jag ramlade i stentrappan härförleden och slog i ryggen ganska rejält. Jag fick svårt att röra mig och det hela var mycket smärtsamt. Det har nu passerat några veckor och jag känner inte så mycket av det längre – MEN – det fick mig att stanna upp och tänka – Måste jag göra allt på en gång – Måste jag ha så brått – Går det att ta det lite lugnare – Måste jag bli religiös för att lugna ner mig…? Varför tror man att religiösa människor tar det lite lugnare?
”Meditera lite då och då” sa gästen, ”ta dig 10 till 20 minuter mitt i verksamheten, gärna varje dag och lugna ner dig lite, låt tankarna komma och gå som fjärilar”, sa hon, ”låt dem inte fastna och påverka din avslappning och koncentration – låt tankarna komma och gå…”
Sen gjorde hon healing på mig – och det var nog det som till syvende och sist hjälpte mina värkande ryggmuskler…tack kära J för dina ”healande” händer och välkommen hit igen.
Igår provade jag att meditera lite…samtidigt som jag plockade oliver…är det godkänt? Men få saker i livet gör mig så gott som att handskas med våra oliver. Nu har de stora blå Kalamataoliverna börjat mogna. Samtidigt som man gör så mycket nytta så känns det så oerhört bra, man vet att dessa oliver kommer vi att kunna njuta av under det kommande året och så många med oss. Vi kommer att kunna njuta av dem varje dag.
De är så vackra där de hänger
Det känns så härligt i händerna när man plockar dem
Jag är så oerhört ödmjukt tacksam inför detta faktum att vi får leva med våra olivträd under en tid av våra liv, dessa träd får på intet sätt skadas och måste få den bästa omvårdnad, vi har dem bara till låns av föregående och kommande generationer, endast för en kort tid i ett långt, långt olivträdsliv.
Vi var så otroligt noga med att träden skulle hanteras med största varsamhet under byggnationen av vårt hus, inte ens greken verkar förstå vilken gudagåva dessa träd är – inte alla i alla fall…
Vi försöker så gott vi kan att återställa alla påbackade träd och avsågade grenar, ett träd kördes till och med helt sonika ned så pass att det låg utefter marken, vi kapade se flesta av dess grenar för att trädet utan alla sina livgivande rötter skulle kunna orka återhämta sig och se… det gör det. Rakt ut från stammen kommer nya små skott. Vilken livskraft!
Jag vill inte verka skrytsam, men jag tror inte att jag fått så mycket beröm för någonting någon gång tidigare i livet. Så många människor har smakat på våra stora, blåsvarta oliver och sagt ”Detta var de godaste oliver jag någonsin smakat” eller ”Jag visste nog inte riktigt vad Kalamataoliver var innan jag smakat era oliver”.
Alla och jag menar verkligen ALLA har varit helt sålda på Villa Olivias Kalamataoliver, till och med min käre svåger som inte ens tittade åt svarta oliver tidigare. Under den vecka de gästade oss i september månad, åt han fler och fler oliver för varje dag och, hör och häpna, han gillade verkligen svarta oliver innan veckan var till ända.
Senaste kommentaren i vår gästbok lyder ”Vi upplevde att vi för första gången ätit olivolja, vacker som guld, mjuk som siden och era oliver är de finaste vi smakat” – Tack J & R för de orden – visst kan man bli religiös för mindre…?
