Judasträdets cerisa blomstergrenar mot grekisk blå himmel

Trädets svenska namn ”Judasträd" anses enligt legenden syfta på att Judas Iscariot hängde sig i ett av dessa träd efter att ha förrått Jesus för trettio silverpenningar.

Trädet blev då så skamset att det sedan dess blommar med skammens rosa rodnad, tro’t den som vill, vackra är de i alla fall och när man ser ut över nejderna kan man se dem som cerisrosa bollar bland allt det olivgröna… 

Just denna lördag – svenska påskaftonen – var de i sin mest praktfulla blomning

Vi passerade många, många Judasträd under vår senaste vandring. Här har jag just ställt ifrån mig ryggsäcken under ett praktfullt exemplar.

Lunchpaus under judasträdet

Följande bilder är ett kollage från våra senaste två vandringar, den första gick från Loggá upp till Nerovrissi, vidare till Adrianni och tillbaka till Loggá. Nummer två blev den svenska påskaftonsvandringen som startade i Chrani, vidare upp till Kafou över mot Kakorevma – nedstigning via Vigla 

Den gamla övergivna stenbyn Nerovrissi på avstånd, byn ligger en bit upp i bergen ovan Loggá. Ett enda hus har man renoverat än så länge, ägarna till det huset garanterat ensamma i byn, alla de övriga husen är övergivna….det är minsann inte första gången i historien som svåra kriser har härjat det grekiska landet med dess härdade folk. Många gånger har de tvingats lämna sina byar i bergen i hopp att finna försörjning i mer tättbefolkade områden.

Vi upplever just nu en situation som är precis den motsatta, men överger de stora städerna för sina släktställen på landet, så otroligt många arbetstillfällen har försvunnit i storstäderna, så många butiker har slagit igen. Hoppet står till de små byarna på landet där man hoppas kunna överleva på jordbruk och djurhållning. Ni kan tro att det nöffar, kacklar och bräker i de små gethusen igen....mer och mer mark odlas upp med potatis och annat matnyttigt....mera mat till folket.

Övergivna hus i Norovrissi

Så vackert den blå färgen på fönsterluckorna står mot den naturliga färgen på stenarna

Namnet på byn skulle alltså vara "Nerovrissi". Enkelt och bra och lätt att förstå, Neró betyder vatten och Vrissi betyder kran.... "Alltså borde det finnas en källa här någonstans…." spekulerade vandringsledaren. Min grekiska väninna som deltog i vandringen även denna gång tog ett steg fram och på sitt mycket ödmjuka sätt berättade hon att byn hette inte alls Nerovrissi, den hette Neraidhovrissi. 

”Det var nog snarare så, berättade hon, att det var väldigt ont om vatten häromkring och att byn var uppkallad efter gudinnan Neraidho som helt enkelt skulle vaka över det lilla vatten som fanns och se till att det aldrig sinade….”

Alltid extra kul när någon från lokalbefolkningen går med oss, alltid får man redan på något nytt eller lär sig se något ur ett annat perspektiv.

som den här lilla hunden t ex....den har nog aldrig sett så många fotvandrare på en gång tidigare...den kom sig inte ens för att skälla....


Så till något helt annat - det finns inte mycket till sopsortering här i Grekland, det finns helt enkelt inte något system att ta hand om de olika materialen. Men man skiljer ibland på metallsopor och andra sopor (tyvärr inte aluminiumburkar). Metallsopor läggs oftast utanför soptunnan, sedan tar Romerna hand om detta. Döm om min förvåning när jag för första gången såg en uttjänt tvättmaskin vid sidan av soptunnan, men den var snart bortforslad, "av Romerna" fick jag veta lite senare. Med regelbundna turer åker de runt med sina bilar och samlar upp metallsopor som placerats vid sidan av soptunnan.

Ett lite annorlunda metallskrot hittades under vandringsturen av en av deltagarna, en helt OK ljuskrona, elektrifierad och allt. "Elen skulle tas bort", berättade ”sakletaren”, den skulle förses med levande ljus och få hänga i deras uterum… kan nog bli riktig snyggt, eller hur?

Han måste blivit väldigt förtjust i den, för han bar den i handen utan minsta beklagande i nästan en hel mil.

Terrasseringar skapade av människohand för många, många år sedan i syfte att utvinna lite plan mark för att kunna plantera några värdefulla olivträd kan få mig att falla i trans…..här blev jag kvar så pass länge att vandringsledaren fick blåsa i visselpipan för att kalla in mig till övriga gruppen.

Såhär i påsktider är grekerna flitiga med att vitkalka, man använder hela sin fantasi och vitkalkar både gator och hus så att det ska se rent och fint ut inför ”Megali Evdomada – Den stora veckan”, dvs påskveckan - årets höjdpunkt här i Grekland.

Vet inte om jag sett så många vitkalkade stenar nån gång förut....

Till skillnad från ett par tidigare vandringar då vi samspråkat en liten stund med vackert åldrade grekiska kvinnor utbyttes denna gång några ord med en vackert  åldrad grekisk man. Vi mötte honom då han kom vandrandes med ett par av sina åsnor.

Färgrik vandringsgrupp med deltagare från flera olika länder

Botanikern John ger sig ibland ut lite vid sidan av vandringsvägen, han letar ofta efter vackra och ovanliga växter som han sedan ge oss namnet på, han sa säkert vad denna orkidé hade för namn…..men det har jag glömt.

John är också en skicklig konstnär, när vi satt oss ner för lunchpaus tar han ofta fram teckningsblocket och sin blyertspenna, där sitter han sedan försjunken i någon lite pillig teckning som visar en detalj av ett stenhus i synfältet eller en minnesbild från en kyrka vi passerat på vägen.

Kyrkan i Viglia....denna vackra bild får även mig att vilja ladda ryggsäcken med block och penna vid nästa vändring.


Orginell färgsättning och annorlunda perspektiv sätter igång både skaparlusten och fantasin...