I förra veckan gjorde vi ett av våra med jämna mellanrum återkommande besök i Kalamata, lite shopping, lite folkliv, lite lunch i småbåtshamnen….vid lunchen denna gång upptäckte vi något som fladdrade väldigt bekant bland alla båtmasterna i gästhamnen – En Svensk Flagga!! Vet inte – det kanske inte är så ovanligt här i Kalamata att man ser en och annan svenskflaggad båt, men för oss var det första gången.
Vi kunde naturligtvis inte låta bli att gå fram till båten och se om den var befolkad…jovisst var den det. Det skuttade omkring ett par människor på båten som såg misstänkt svenska ut, det visade sig vara världsomseglarna Monica och Hans Ahlinder som hoppade iland och hälsade glatt på oss.

Klockan närmade sig 14 och vid Kalamata Marina har man utcheckning just i det häradet, så pratstunden blev inte så lång. Seglarparet undrade naturligtvis vad vi gjorde just i Kalamata, vi berättade kort vår historia för dem. De var just i färd att lägga ut från marinan och vi rekommenderade vår grannstad Koroni som lämplig hamn för dem för nästa övernattning, vi skulle själva in till Koroni på kvällen för att äta middag tillsammans med goda vänner, kanske skulle vi ses och fortsätta prata, det kändes som vi hade mycket att ventilera…vi som varit hängivna seglare i många år?

Båten de seglade - en enorm katamaran, S/Y Natibou, en Outremer 50 ft tillverkad i Sydfrankrike 1998. Båten mäter 15 meter på längden och 8 meter på bredden och, väger runt 12 ton fullastad, detta jätteekipage klarade Monica och Hans av att ratta och segla jorden runt.

Bilden ovan lånad från paret Ahlinders blogg

Väl hemkomna i Villa Olivia kunde vi från vår altan följa Natibous färd över Messinska bukten från Kalamata till Koroni, vi konstaterade att de hade en fin segling och att de ankrade upp i den lilla hamnen i Koroni.

Vi besökte Koroni på kvällen som planerat, efter måltiden då vi vandrade genom staden tillbaka mot bilen kunde vi se Natibou på svaj en bit ut i viken, vi såg också att jollen låg förtöjd bakefter båten, de hade alltså valt att stanna kvar på båten – eller möjligtvis simmat iland. Jaja, så var det med det – men det hade ju varit kul att få veta lite mer om deras äventyr.

Kväll blir natt och natt blir dag, på förmiddagen nästa dag ringde telefonen

”Hej! Hans o Monica här, vi är ute och cyklar – var någonstans var det nu ni hade ert hus?”

Ibland får man oväntat besök….trevligt besök dessutom!

Det visade sig att dagen innan hade de valt att stannat ombord på båten och njutit av den ljuva kvällen och nu befann de sig cyklandes halvvägs till vårt hus från Koroni räknat och undrade om vi var hemma och kunde tänka oss ett besök. Det kunde vi. Efter nå’n kvart eller så svängde två vältränade seglare/cyklister in genom grinden till vår Villa Olivia. Vi tog emot dem och visade dem runt i vår olivlund och vi serverade en liten meze på vår altan. Trevligt samspråkande över de enkla grekiska smårätterna fick vi höra deras historia…och som forna seglare sög vi i oss varje detalj…

De var ute på långsegling (lindrigt uttryckt), Hans och Monica Ahlinder med sin katamaran ”Natibou” hade varit en av de deltagande båtarna i ”Blue water Rally 2009-2011” och var nu på hemväg efter två år till sjöss. ”Blue Water Rally” (BWR) var det enda existerande rallyt för cruising sailors som går jorden runt….jag skriver ”var det enda”… Blue Water Rally existerar inte längre.

Monica o Hans hade många fina minnen att berätta om för oss, vi njöt av deras berättelse. Allt hade dock inte bara varit solsken, fina vindar och vackra platser att ankra på - i februari detta år hade en av båtarna i BWR råkat ut för pirater. Detta skedde ung samtidigt som den omskrivna danska familjen togs till fånga och som fortfarande sitter tillfångatagna hos de hemska piraterna.

Natibou med besättning + så gott som alla båtarna i racet hade klarat sig undan utan incidenter, men en hade råkat illa ut. En amerikansk båt valde att gå en annan väg än de övriga, tyvärr alltför nära faran – de togs tillfånga av pirater och dödades alla fyra –besättningen på båten SV Quest kom inte till hamn när seglarna skulle samlas igen i Salalah i Oman efter överfarten av Indiska Oceanen.

Detta var naturligtvis en enormt traumatisk upplevelse för alla deltagarna och efter noggranna övervägningar - skulle man avbryta rallyt eller skulle man gå vidare – beslöt man att gå vidare till Marmaris i Turkiet enligt ursprungsplanen, MEN på den återstående etappen skulle alla de återstående båtarna skeppas till Turkiet ombord på ett stort fartyg. Ett värdigt och respektfullt sätt att både fortsätta och avsluta seglingen, tycker jag.

Den nu återstående tiden – ca 2 månader – skulle Monica och Hans segla i Medelhavet och båten skulle därefter läggas upp i Frankrike.

Vi är glada att vi fick tillfälle att möta och få en pratstund med paret Ahlinder. Det väckte många sköna seglarminnen till liv och det fick oss att än en gång kunna känna att det är ganska lugnt och skönt att vara olivbönder.

Monica och Hans seglingsäventyr finns att läsa om på:

http://blog.mailasail.com/natibou/2