Your browser version is outdated. We recommend that you update your browser to the latest version.

Plötsligt så händer det...

Posted 7 9 13


Det finns ett par mycket betydelsefulla anledningar till att man ger sig ut på det stora äventyret väldigt tidigt på morgonen, dels är det för att invänta och uppleva soluppgången och dels är det för att det tar många timmar i anspråk att bestiga Peak Elias i Taýgetoskedjan.

 

Kurt o Sune var naturligtvis på plats i god tid, de hann både njuta av skådespelet när solen går upp i öster, ladda med vatten, stoppa i sig mineraltabletter för att undvika kramp i benen och inta energi i form av t ex frukt och diverse ”energy bars”.

Natten hade tillbringats på Hotel Cecil i Sparta, det är inte ett hotell att rekommendera – men det var ju smidigt att kunna parkera tätt inpå. Nå’n vidare frukost hade inte hotellet att erbjuda när herrarna gav sig av kl 05.00 – så de hade själva preppat kylen med yoghurt och en del vätska, allt för att de inte skulle tyngas av en full magsäck, det fick räcka med en ganska tung ryggsäck.

Här är ekipaget framme vid toppstugan på 1560 m ö h



Jeepens GPS är ett av bevisen



Därefter började den långa och mödosamma vandringen mot målet som sattes redan 2010 – under samspråk en ljummen junikväll i Villa Olivias olivlund. Målet var att de skulle ta sig upp på högsta toppen i bergskedjan Taýgetos, Peak Elias 2 407 m ö h.

 

Innan starten gjorde de en bedömning av väderläget och konstaterade att det verkade tjänligt att närma sig toppen. Det visade sig under vandringen att vädret har en helt avgörande betydelse, fuktigt och lite regn hade gjort det hela omöjligt, liksom mulet eller för hett väder. Alla förutsättningarna var perfekta denna dag. I sakta mak gav de sig iväg väl medvetna om att det gällde att hushålla med resurserna för att ha orken kvar ända fram till själva finalen.

 

Det var inte svårt att hitta rätta stigen, utmärkningen är god


Man får inte glömma av att vända sig om då och då för att njuta av utsikten

Även viktigt att ta paus med påfyllningav lämplig energi, t ex ett äpple.

Ett svart och ett brunt ben – svart ben = stödstrumpa, brunt ben = helt naturlig färg.

Vacker vy utmed vägen:


Vy mot Sparta:

 

Hemma väntade två smånervösa fruar på livstecken, telefonsignalerna från expeditionen var efterlängtade och kom med jämna mellanrum. Det bästa samtalet kom från toppen av Mt Elias kl 11.00 – Vi är framme och allt är väl!

 


Den som läst de inledande bloggarna till detta projekt vet att jag oroade mig för ett moln som jag såg ligga väldigt nära toppen när jag tittade ut på morgonen den 6 september, på bilden ovan syns molnet i närbild. Som tur var liksom rann det nerför branten just när de skulle gå upp sista biten.

Så var då målet uppnått - äntligen - några bilder från Peak Elias, 2 407 m ö h:

Det visade sig att de var inte ensamma när de kom upp till toppen, en man av okänt ursprung hade övernattat däruppe - va bra - han kunde ta ett foto på de något slitna bergsvandrarna för att föreviga det hela.

Det lär vara något alldeles speciellt att övernatta uppe på Eliastoppen, bilden visar ett typiskt natthärbärge för den hågade….kanske lite bättre än Hotell Cecil i Sparta?

 

T o m väckarklocka finns på plats…


 

Ikoner






Sune lunchar innan nedstidning

Så började den mödosamma nedstigningen som visade sig bli den riktigt tuffa biten.


natrligtvis med otroligt vackra vyer....de stunder man vågade lyfta blicken från vägen som var full av större och mindre stenar som kan få en att slinta och göra sig illa

 

Vid frågan från mig ”hade det funkat utan stavarna?” fick jag svaret ”Absolut inte -  stavarna var till helt ovärderlig hjälp vid nedstigningen". Det flitiga bruket av stavarna för att hålla emot gjorde också att armarna fick sig en omgång, så det var inte bara benmusklerna som var lite stela idag, även arm- och bröstmuskulatur har fått sig en ovanligt tuff omgång.



Hemma väntade mottagningskommittén med bubbelvin och stora famnen. Här duger inte några spanska eller franska bubbelvarianter, grekiskt ska det vara – detta halvtorra sprudel är en produkt från Rhodos, det smakade så gott i den varma, sköna sensommarkvällen

Det var ett par ganska stelbenta bergsbestigare som tog sig ur jeepen vid hemkomsten i Villa Olivia kl 19.00 den 6 september 2013. Men jag tycker ändå att de såg förvånansvärt fräscha ut....med tanke på de strapatser de hade bakom sig.

 

Att man kommer ”Hem till byn” med en bananstock på axeln är väl allom välbekant - åtminstone om man är i 50-årsåldern och har sett Bengt Bratts populära TV-serie, men min hjälte kom hem med en apelsinsäck på axeln.
Han slutar aldrig att förvåna mig den mannen…. Efter en natt på ett "spartanskt" hotell i just Sparta där det hyrda rummet var såpass lyhört att de hade fått max nån timmas sömn natten innan uppstigning, efter en dag som inneburit en ansträngning utan dess like PLUS att efter bergsbestigningen både upp och ner ha ork kvar att sätta sig vid ratten och köra de fyra krokiga timmarna ända hem till Villa Olivia och dessutom vid den höga åldern av 70 år fyllda, komma ihåg att vi faktiskt hade lite tomt i apelsinskålen – detta faktum att han kom ihåg det…. det övergår mitt förstånd.

Bra gjort båda två, Kurt och Sune dagens hjältar – de tittade lite undrande på varann när sprattelvattnet serverades och man såg direkt vad som började gro därinne i deras hjärna…vad ska vi hitta på nu då?? Vad ska bli nästa projekt?

Jag hyste ju vissa farhågor att man skulle behöva rigga upp nå’n slags lyftanordning i taket över sängen för att få upp maken ur sängen denna morgon ”dagen efter” – men se icke då – pigg och fräsch som vanligt studsar han upp ur sängen när katten Ulla aviserar att hon vill ha frukost….det enda man märker idag är en något ljust blåfärgad stortånagel – påfrestningen på stortårna var ohygglig under nedstigningen – de sista 50 metrarna mot bilen gick de helt enkelt baklänges…..