Fastän man många gånger förbannar den obarmhärtiga sol som ger oss denna ständiga hetta i närmare tre månader varje sommar så blir jag ändå lite vemodig när värmen till slut börjar ge med sig nu frampå september månad.
Kanske hänger det ihop med de känslor som alltid infann sig just vid denna årstid i Sverige? I september var sommaren definitivt slut (om det ens blev nån….) och hösten gjorde sitt intåg. Mörkret började infinna sig och träden skiftade färg, alla de tecken som påminner om att den så hett efterlängtade sommaren var slut gav sig till känna ett efter ett...
Jag hinner numera nästan glömma bort från ena året till nästa hur härlig denna årstid är här i Messinien – tiden som börjar nu och som kallas ”lilla våren” av grekerna. September till och med december och har vi tur även januari, är ofta årets allra bästa och skönaste månader. Allt vaknar till liv efter sommarvilan, en ny skördeomgång kan börja, blomstringen kommer igång, oliverna ska skördas och man måste börja slå gräset i olivlunden igen - hela vintern lång...
I september begåvas vi äntligen med regn och det är regnet som sätter igång lilla våren. Idag kom regnskur nummer två och luften känns sådär speciellt nytvättad, frisk och fräsch. Jorden suger i sig allt vad den kan av dessa hett efterlängtade droppar och man kan nästan se från en dag till en annan hur växtligheten liksom får nytt hopp om livet.
Denna ovanligt heta sommar har till och med mina pelargonior nästan tappat tron på att det ska komma lite svalka, de har lagt av en efter en, undrar om det möjligtvis finns lite liv kvar där nere i jorden?
Förmodligen inte, det blir till att köpa nya antagligen….eller ta sticklingar lite längre fram när tillväxten börjar på de pelargonior som överlevt. Jag har en viss förkärlek för pelargonior i olika nyanser och frestelsen är stor när man kommer till frukt- grönsaks- och blomstermarknaden i Kalamata, där trängs pelargoniorna i horder, den ena läckrare i sin färgsättning än den andra.
Tidigare i min blogg berättat om den heta solen som värmt oss till förtivilan denna sommar – här kommer en liten solskenshistoria av ett helt annat slag.
Jag ber ofta vänner som gästat oss att sända oss ett e-mail när de kommit lyckligt och väl hem igen, så också denna gång, då ett par mycket trevliga damer lämnade oss efter 10 dagar här i Villa Olivia. Tillsammans med hälsningen och meddelandet om lycklig hemkomst kom denna historia som utspelade sig i planet strax innan de skulle lyfta från Aten:
”Boarding completed” alla satt på sina platser i planet, sorlet började övergå i tystnad eftersom man väntade på att planet skulle taxa ut på startbanan. Plötsligt hördes kaptenens röst i mikrofonen:
”Vill Emma Andersson (namnet fingerat) vara snäll att ge sig till känna här, vi har ett litet meddelande till henne….”
En något generad ung dam reste sig ur sin flygstol, hon såg helt oförstående och tillika lite orolig ut. ALLA vände sig om eller vred sitt huvud mot och tittade på stackars Emma som vid det här laget övergått till att bli röd som en pelargon i ansiktet...
Så lämnade tydligen kaptenen över mikrofonen till en annan person som harklade sig och helt sonika FRIADE till sin Emma inför alla passagerare på flighten Aten – Stockholm. Han kunde inte nog hylla sin blivande hustru och han bedyrade henne sin eviga kärlek. Jublet bröt loss i planet och alla applåderade och gratulerade, flygplanspersonalen serverade champagne till de lyckliga tu.
Var inte det en liten solskenshistoria så säg….vad bruden svarade förtäljer icke historien – men vi hoppas hon sa JA och att de får ett långt och lyckligt äktenskap.
